004:010 När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom
de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.
004:011 Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given,
men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,
004:012 för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma,
och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke
omvända sig och undfå förlåtelse'.»

004:013 Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru
skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna?—
004:014 Vad såningsmannen sår är ordet.
004:015 Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet
väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan
ock tager bort ordet som såddes i dem.
004:016 Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det
är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot
det med glädje,
004:017 men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast
till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för
ordets skull, då komma de strax på fall.
004:018 Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det
är sagt om dem som väl höra ordet,
004:019 men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och
begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så
att det bliver utan frukt.
004:020 Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som
både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt,
trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

004:021 Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för
att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör
det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.
004:022 Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej
heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma
i dagen.
004:023 Om någon har öron till att höra, så höre han.»

004:024 Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som
I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva
eder tilldelat.
004:025 Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke
har, från honom skall tagas också det han har.»

004:026 Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i
jorden;
004:027 och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och
säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.
004:028 Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och
omsider finnes fullbildat vete i axet.
004:029 När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden
är då inne.»

004:030 Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med
vilken liknelse skola vi framställa det?
004:031 Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är
minst av alla frön på jorden;
004:032 men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst
bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens
fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

004:033 I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter
deras förmåga att fatta det;
004:034 och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina
lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

004:035 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över
till andra stranden.»
004:036 Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan
förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.
004:037 Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att
båten redan begynte fyllas.
004:038 Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden.
Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke
efter att vi förgås?»
004:039 När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön:
»Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles
lugnt.
004:040 Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu
ingen tro?»
004:041 Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är
då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

005:001 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
005:002 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var
besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;
005:003 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens
med kedjor kunde man numera fängsla honom;
005:004 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och
kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder
fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.
005:005 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på
bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.
005:006 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och
föll ned för honom
005:007 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra,
Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga
mig icke.»
005:008 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen,
du orena ande.»
005:009 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom:
»Legion är mitt namn, ty vi äro många.»
005:010 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den
trakten.
005:011 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
005:012 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss
få fara in i dem.»
005:013 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad
och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin,
störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
005:014 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och
på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som
hade skett.
005:015 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit
besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och
vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
005:016 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade
vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
005:017 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras
område.
005:018 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit
besatt, att han skulle få följa honom.
005:019 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem
till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har
gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
005:020 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora
ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

005:021 Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra
stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod
vid sjön.
005:022 Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när
denne fick se honom, föll han ned för hans fötter
005:023 och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt
yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver
hulpen och får leva.»
005:024 Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som
trängde sig inpå honom.