005:025 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,
005:026 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig
allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något
gagn; snarare hade det blivit värre med henne.
005:027 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom,
och rörde vid hans mantel.
005:028 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så
bliver jag hulpen.»
005:029 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin
kropp att hon var botad från sin plåga.
005:030 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut
ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem
rörde vid mina kläder?»
005:031 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på,
och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»
005:032 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.
005:033 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade
skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och
sade honom hela sanningen.
005:034 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
i frid, och var botad från din plåga.»

005:035 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens
hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra
mästaren omak.»
005:036 Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till
synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»
005:037 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob
och Johannes, Jakobs broder.
005:038 Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se
en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig
högt.
005:039 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten?
Flickan är icke död, hon sover.»
005:040 Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och
han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som
hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.
005:041 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita,
kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).
005:042 Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var
nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor
häpnad.
005:043 Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som
hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne
något att äta.

006:001 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad;
och hans lärjungar följde honom.
006:002 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och
folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han
fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom
given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom,
varifrån komma de?
006:003 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder
till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans
systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.
006:004 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin
fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
006:005 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han
botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
006:006 Och han förundrade sig över deras otro.

Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den
andra, och undervisade.

006:007 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och
två, och gav dem makt över de orena andarna.
006:008 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom
allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i
bältet.
006:009 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära
dubbla livklädnader.
006:010 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så
stannen där, till dess I lämnen den orten.
006:011 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på
eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under
edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

006:012 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring; 006:013 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.

006:014 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit
känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från
de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
006:015 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en
profet, lik de andra profeterna.»
006:016 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som
jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»

006:017 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och
binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin
broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit
till äkta,
006:018 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för
dig att hava din broders hustru.»
006:019 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men
han hade icke makt därtill.
006:020 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man,
och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när
han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han
hörde honom gärna.
006:021 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag
gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och
de förnämsta männen i Galileen.
006:022 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade
Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan:
»Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
006:023 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär
av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
006:024 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?»
Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
006:025 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin
begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett
fat Johannes döparens huvud.»
006:026 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för
bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
006:027 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta
hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
006:028 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan,
och flickan gav det åt sin moder.
006:029 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans
döda kropp och lade den i en grav.

006:030 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom
allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
006:031 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde
trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de
fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och
gingo.
006:032 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara
allena.
006:033 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från
alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och
kommo fram före dem.
006:034 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då
ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke
hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda
stycken.

006:035 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans
lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är
redan långt lidet på dagen.
006:036 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och
byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
006:037 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De
svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra
silverpenningar och giva dem att äta?»
006:038 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen
efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill
två fiskar.»
006:039 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned
i gröna gräset.
006:040 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i
var.
006:041 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp
till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav
dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket;
också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
006:042 Och de åto alla och blevo mätta.
006:043 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla,
därtill ock kvarlevor av fiskarna.
006:044 Och det var fem tusen män som hade ätit.