006:045 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han
själv tillsåg att folket skildes åt.
006:046 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp
på berget för att bedja.
006:047 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han
var ensam kvar på land.
006:048 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden
låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående
på sjön, och skulle just gå förbi dem.
006:049 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en
vålnad och ropade högt;
006:050 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte
strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det
är jag, varen icke förskräckta.»
006:051 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig.
Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
006:052 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett
med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

006:053 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till
Gennesarets land och lade till där.
006:054 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
006:055 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket
begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde
att han var.
006:056 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon
gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo
honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och
alla som rörde vid den blevo hulpna.

007:001 Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från
Jerusalem, församlade sig omkring honom;
007:002 och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det
är otvagna, händer.
007:003 Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke
äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar,
noga hava tvagit sina händer,
007:004 likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan
att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som
de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor
och kopparskålar.
007:005 Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför
vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta
med orena händer?»
007:006 Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I
skrymtare, såsom det är skrivet:
'Detta folk ärar mig med sina läppar,
men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
007:007 och fåfängt dyrka de mig,
eftersom de läror de förkunna äro människobud.'
007:008 I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»
007:009 Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för
att hålla edra egna stadgar!
007:010 Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som
smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
007:011 Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder:
'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i
stället såsom korban' (det betyder offergåva),
007:012 då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin
fader eller sin moder.
007:013 På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra
fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

007:014 Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån. 007:015 Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.» 007:016

007:017 När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade
hans lärjungar honom om detta bildliga tal.
007:018 Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I
icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,
007:019 eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och
har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för
ren.
007:020 Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det
som orenar människan.
007:021 Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar,
otukt, tjuveri, mord,
007:022 äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund,
hädelse, övermod, oförsynt väsende.
007:023 Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

007:024 Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område.
Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få
veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,
007:025 utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom,
strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans
fötter;
007:026 det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad
honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
007:027 Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är
ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt
hundarna.»
007:028 Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna
under bordet allenast av barnens smulor.»
007:029 Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå;
den onde anden har farit ut ur din dotter.»
007:030 Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg
att den onde anden hade farit ut.

007:031 Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen
över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska
sjön.
007:032 Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad
honom att lägga handen på denne.
007:033 Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i
hans öron och spottade och rörde vid hans tunga
007:034 och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata»
(det betyder: »Upplåt dig»).
007:035 Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han
talade redigt och klart.
007:036 Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han
förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.
007:037 Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl
beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»

008:001 Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de
icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och
sade till dem:
008:002 »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de
hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.
008:003 Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på
vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»
008:004 Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en
öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»
008:005 Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»
008:006 Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de
sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar,
för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.
008:007 De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat
dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.
008:008 Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar
med överblivna stycken.
008:009 Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen.
Sedan lät han dem skiljas åt.
008:010 Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for
till trakten av Dalmanuta.

008:011 Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de
ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från
himmelen.
008:012 Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta
släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte
skall intet tecken givas.»
008:013 Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra
stranden.

008:014 Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda
bröd hade de med sig i båten.
008:015 Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara
för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.»
008:016 Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.
008:017 Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om
att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu
ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?