011:019 När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden.
011:020 Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se
fikonträdet vara förtorkat ända från roten.
011:021 Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom:
»Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.»
011:022 Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud.
011:023 Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv
dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt
hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske
honom så.
011:024 Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron
att det är eder givet; och det skall ske eder så.
011:025 Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot
någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta
eder edra försyndelser.»
011:026

011:027 Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i
helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de
äldste fram till honom;
011:028 och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta? Och
vem har givit dig myndighet att göra detta?»
011:029 Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren
mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör
detta.
011:030 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?
Svaren mig härpå.»
011:031 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från
himmelen', så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
011:032 Eller skola vi svara: 'Från människor'?»—det vågade de icke
av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen
var en profet.
011:033 De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade
Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet
jag gör detta.»

012:001 Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en
vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar
och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
vingårdsmän och for utrikes.
012:002 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära
någon del av vingårdens frukt.
012:003 Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom
gå tomhänt tillbaka.
012:004 Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i
huvudet och skymfade.
012:005 Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de.
Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och
andra dräpte de.
012:006 Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände
han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De skola väl hava
försyn för min son.'
012:007 Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Denne är arvingen; kom,
låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.'
012:008 Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut
ur vingården.—
012:009 Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och
förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.
012:010 Haven I icke läst detta skriftens ord:
'Den sten som byggningsmännen förkastade,
den har blivit en hörnsten;
012:011 av Herren har den blivit detta,
och underbar är den i våra ögon'?»

012:012 De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket;
ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna
liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg.
012:013 Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för
att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.
012:014 Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är
sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till
personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att
giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva
skatt, eller icke giva?»
012:015 Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken
I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se
den.»
012:016 Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems
bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.»
012:017 Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör,
och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över
honom.

012:018 Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det
icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade:
012:019 »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har
en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar
barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta
och skaffa avkomma åt sin broder.
012:020 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
utan att lämna någon avkomma efter sig.
012:021 Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att
lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.
012:022 Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter
sig. Sist av alla dog ock hustrun.
012:023 Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få
henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till
hustru.»
012:024 Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och
varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?
012:025 Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej
heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i
himmelen.
012:026 Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i
Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud
sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och
Jakobs Gud'?
012:027 Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket
vilse.»

012:028 Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras
ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne
frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?»
012:029 Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! Herren,
vår Gud, Herren är en.
012:030 Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av
all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'
012:031 Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig
själv.' Intet annat bud är större än dessa.»
012:032 Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning
rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än
han.
012:033 Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt
förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig
själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'.»
012:034 Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han
till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade
sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.

012:035 Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna
fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids
son?
012:036 David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse:
'Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.'
012:037 Så kallar nu David själv honom 'herre'; huru kan han då vara
hans son?»

Och folkskarorna hörde honom gärna.

012:038 Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara
för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och
gärna vilja bliva hälsade på torgen
012:039 och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna
vid gästabuden—
012:040 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.»

012:041 Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket
lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit
mycket.
012:042 Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett
öre.
012:043 Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
»Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än
alla de andra som lade något i offerkistorna.
012:044 Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av
sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»