011:014 Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde
anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket
förundrade sig.
011:015 Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas
furste, som han driver ut de onda andarna.»
011:016 Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom
ett tecken från himmelen.
011:017 Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som
har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus
faller på hus.
011:018 Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans
rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag
driver ut de onda andarna.
011:019 Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna,
med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså
vara edra domare.
011:020 Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda
andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.—
011:021 När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans
ägodelar fredade.
011:022 Men om någon som är starkare än han angriper honom och
övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som
han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom.
011:023 Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
församlar med mig, han förskingrar.
011:024 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner
någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som
jag gick ut ifrån.'
011:025 Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,
011:026 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
för den människan det sista värre än det första.»
011:027 När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och
ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig,
och de bröst som du har diat.»
011:028 Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma
det.»
011:029 Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta
släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat
tecken skall givas det än Jonas' tecken.
011:030 Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock
Människosonen vara ett tecken för detta släkte.
011:031 Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon
kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har
är vad som är mer än Salomo.
011:032 Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas'
predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
011:033 Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller
under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som
komma in skola se skenet.
011:034 Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock
hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din
kropp höljd i mörker.
011:035 Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.
011:036 Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i
mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser
dig med sitt klara sken.»
011:037 Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid
hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet.
011:038 Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden,
förundrade han sig.
011:039 Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av
bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och
ondska.
011:040 I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det
inre?
011:041 Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver
allt hos eder rent.
011:042 Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och
alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken
till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
011:043 Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna
och gärna viljen bliva hälsade på torgen!
011:044 Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över
vilka människorna gå fram utan att veta det!»
011:045 Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom:
»Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.»
011:046 Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna
läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett
enda finger röra vid de bördorna!
011:047 Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra
fäder dräpte!
011:048 Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen
dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar.
011:049 Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem
profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och
andra skola de förfölja.
011:050 Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt
det som är utgjutet från världens begynnelse,
011:051 ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes
mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall
utkrävas av detta släkte.
011:052 Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till
kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som
ville komma dit haven I lagt hinder.»
011:053 När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna
och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med
honom om många stycken;
011:054 de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.