012:001 Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de
trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till
sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg,
det är för skrymteri.
012:002 Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet
är fördolt, som icke skall bliva känt.
012:003 Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i
ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det
skall bliva utropat på taken.
012:004 Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl
kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något
mer.
012:005 Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har
makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag
säger eder: Honom skolen I frukta.—
012:006 Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är
förgäten hos Gud.
012:007 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar.
012:008 Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför
människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför
Guds änglar.
012:009 Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva
förnekad inför Guds änglar.
012:010 Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall
det icke bliva förlåtet.
012:011 Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och
myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I
skolen försvara eder, eller vad I skolen säga;
012:012 ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen
säga.»
012:013 Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min
broder att han skiftar arvet med mig.»
012:014 Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare
eller skiftesman över eder?»
012:015 Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till
vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke
därpå att hon har överflöd på ägodelar.»
012:016 Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en
rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar.
012:017 Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag
har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.'
012:018 Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina
lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min
gröda och allt mitt goda.
012:019 Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott
förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.
012:020 Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ
utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?'—
012:021 Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik
inför Gud.»
012:022 Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören
eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller
för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.
012:023 Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.
012:024 Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de
hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru
mycket mer ären icke I än fåglarna!
012:025 Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin
livslängd?
012:026 Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då
bekymmer för det övriga?
012:027 Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och
likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet
var så klädd som en av dem.
012:028 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda
eder, I klentrogne!
012:029 Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I
skolen dricka, och begären icke vad som är för högt.
012:030 Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader
vet att I behöven detta.
012:031 Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla
eder.
012:032 Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att
giva eder riket.
012:033 Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar
som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv
når, och där man icke fördärvar.
012:034 Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.
012:035 Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande.
012:036 Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall
bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom,
när han kommer och klappar.
012:037 Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han
kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin
klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och
betjäna dem.
012:038 Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under
den tredje och finner dem så göra—saliga äro de då.
012:039 Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund
tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig
in i hans hus.
012:040 Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall
Människosonen komma.»
012:041 Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna
liknelse, eller är det om alla?»
012:042 Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare,
som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt
tid giva dem deras bestämda kost—
012:043 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
honom göra så.
012:044 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
han äger.
012:045 Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre
kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra
tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han
bliver drucken,
012:046 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall
låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de
otrogna.—
012:047 Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke
redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva
straffad med många slag.
012:048 Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som
val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få
slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall
mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket,
av honom skall man fordra dess mera.
012:049 Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna
ville jag icke att den redan brunne!
012:050 Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till
dess att det är fullbordat!
012:051 Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej,
säger jag eder, fastmer söndring.
012:052 Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade
från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre:
012:053 fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin
dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru
och sonhustrun mot sin svärmoder.
012:054 Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i
väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så.
012:055 Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark
hetta'; och detta sker.
012:056 I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda;
huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden?
012:057 Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är?
012:058 När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig
under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han
icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren
överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar
dig i fängelse.
012:059 Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har
betalt ända till den yttersta skärven.»
013:001 Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer
vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.
013:002 Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer
voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo
lida sådant?
013:003 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
sammalunda förgås.
013:004 Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem,
menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som
bo i Jerusalem?
013:005 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
sammalunda förgås.»