019:028 Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot
Jerusalem.
019:029 När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas
Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna
019:030 och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I
kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som
ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den
hit.
019:031 Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så:
'Herren behöver den.'»
019:032 Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem. 019:033 Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I fålen?» 019:034 De svarade: »Herren behöver den.» 019:035 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå. 019:036 Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen. 019:037 Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett; 019:038 och de sade:
»Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid
vare i himmelen och ära i höjden!»
019:039 Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom:
»Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»
019:040 Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola
stenarna ropa.»
019:041 Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över
den
019:042 och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid
tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.
019:043 Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva
dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla
sidor.
019:044 Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som
äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför
att du icke aktade på den tid då du var sökt.»
019:045 Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde
därinne;
019:046 och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara
ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»
019:047 Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna
och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter
tillfälle att förgöra honom;
019:048 men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll
sig till honom och hörde honom.
020:001 Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och
förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de
skriftlärde, tillika med de äldste, fram
020:002 och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör
du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»
020:003 Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
till eder; svaren mig på den.
020:004 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
020:005 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från
himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
020:006 Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att
stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»
020:007 De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
020:008 Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
myndighet jag gör detta.»
020:009 Och han framställde för folket denna liknelse: »En man
planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för
utrikes för lång tid.
020:010 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av
vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto
honom gå tomhänt bort.
020:011 Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade
och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.
020:012 Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de
blodig och drevo bort honom.
020:013 Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill
sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.'
020:014 Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra
och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet
må bliva vårt.'
020:015 Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall
nu vingårdens herre göra med dem?
020:016 Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna
vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!»
020:017 Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:
'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en
hörnsten'?
020:018 Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad;
men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»
020:019 Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma
stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo
att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.
020:020 Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen
skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle
fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna
överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.
020:021 Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och
undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om
Guds väg vad sant är.
020:023 Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det
icke lovligt?»
020:023 Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:
020:024 »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De
svarade: »Kejsarens.»
020:025 Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren
tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
020:026 Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför
folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.
020:027 Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det
icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom
020:028 och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om
någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han
taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin
broder.
020:029 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
barnlös.
020:030 Då tog den andre i ordningen henne
020:031 och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla,
utan att någon av dem lämnade barn efter sig.
020:032 Slutligen dog ock hustrun.
020:033 Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru?
De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
020:034 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det
så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;
020:035 men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern
och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken
män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.
020:036 De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro,
Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.
020:037 Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det
talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren
'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud';
020:038 Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom
leva alla.»
020:039 Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har
talat rätt.»
020:040 De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på
honom.
020:041 Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son? 020:042 David själv säger ju i Psalmernas bok:
Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
020:043 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
020:044 David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans
son?»
020:045 Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
020:046 »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i
fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna
sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid
gästabuden—
020:047 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»