021:001 Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina
gåvor i offerkistorna.
021:002 Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.
021:003 Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka
lade dit mer än alla de andra.
021:004 Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland
gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin
ägo.»

021:005 Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av
härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han:
021:006 »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall
lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.»
021:007 Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och
vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att
ske?»
021:008 Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många
skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och: 'Tiden
är nära'. Men följen dem icke.
021:009 Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke
förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax
änden inne.»

021:010 Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike; 021:011 och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på himmelen. 021:012 Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull. 021:013 Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd. 021:014 Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för huru I skolen försvara eder. 021:015 Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot. 021:016 I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. 021:017 Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull. 021:018 Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat. 021:019 Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.

021:020 Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I
veta att dess ödeläggelse är nära.
021:021 Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro
inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på
landsbygden må icke gå ditin.
021:022 Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall
uppfyllas.
021:023 Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor
nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk.
021:024 Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i
fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva
förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro
fullbordade.

021:025 Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på
jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa
vid havets och vågornas dån,
021:026 då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för
det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva.
021:027 Och då skall man få se 'Människosonen komma i en sky', med stor
makt och härlighet.
021:028 Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta
edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.»
021:029 Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och
på alla andra träd.
021:030 När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att
sommaren redan är nära.
021:031 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike
är nära.
021:032 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
förrän allt detta sker.
021:033 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
021:034 Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av
omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den
dagen kommer på eder oförtänkt;
021:035 ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla
inbyggare.
021:036 Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta
som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»

021:037 Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna
gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där
över natten.
021:038 Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen
för att höra honom.

022:001 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära. 022:002 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

022:003 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en
av de tolv.
022:004 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna
för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
022:005 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en
summa penningar.
022:006 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt
tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning
uppstod.

022:007 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle
slakta påskalammet.
022:008 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och
reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»
022:009 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
022:010 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man
som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går
in.
022:011 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var
finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina
lärjungar?'
022:012 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för
måltid; reden till där.»
022:013 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och
de redde till påskalammet.

022:014 Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och
apostlarna med honom.
022:015 Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta
påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
022:016 ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid,
förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»
022:017 Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen
detta och delen eder emellan;
022:018 ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike
kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»
022:019 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt
dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för
eder. Gören detta till min åminnelse.»
022:020 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för
eder.
022:021 Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
022:022 Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve
den människa genom vilken han bliver förrådd!»
022:023 Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde
vara som skulle göra detta.