023:008 När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade
sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om
honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.
023:009 Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade
denne honom intet.
023:010 Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade
honom häftigt.
023:011 Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och
begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande
klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.
023:012 Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra;
Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.
023:013 Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna
och folket
023:014 och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att
han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt
rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något
av det som I anklagen honom för.
023:015 Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt
honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort
något som förtjänar döden.
023:016 Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»
023:018 Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss
Barabbas lös.»
023:019 (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett
upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)
023:020 Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva
Jesus lös.
023:021 Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»
023:022 Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont
har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något
som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag
har tuktat honom.»
023:023 Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle
låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.
023:024 Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.
023:025 Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i
fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att
med honom skulle ske efter deras vilja.
023:026 När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från
Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att
han skulle bära det efter Jesus.
023:027 Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor
som jämrade sig och gräto över honom.
023:028 Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar,
gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra
barn.
023:029 Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de
ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst
som icke hava givit di.'
023:030 Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och
till höjderna: 'Skylen oss.'
023:031 Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske
med det torra!»
023:032 Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas
tillika med honom.
023:033 Och när de hade kommit till den plats som kallades
»Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen,
den ene på högra sidan och den andre på vänstra.
023:034 Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.
Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.—
023:035 Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo
gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa
sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»
023:036 Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte
honom ättikvin
023:037 och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»
023:038 Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är
judarnas konung.»
023:039 Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» 023:040 Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? 023:041 Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.» 023:042 Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.» 023:043 Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.»
023:044 Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett
mörker, som varade ända till nionde timmen,
023:045 i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade
mitt itu.
023:046 Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer
befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp
andan.
023:047 Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och
sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»
023:048 Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se
härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände
hem igen.
023:049 Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem
också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.
023:050 Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man, 023:051 som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. 023:052 Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. 023:053 Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd. 023:054 Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå. 023:055 Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri. 023:056 Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.
024:001 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva
dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de
hade tillrett.
024:002 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
024:003 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
024:004 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo
två man framför dem i skinande kläder.
024:005 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot
jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande
bland de döda?
024:006 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade
till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
024:007 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors
händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå
igen.'»
024:008 Då kommo de ihåg hans ord.
024:009 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de
elva och för alla de andra.—
024:010 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som
var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem
och sade detsamma till apostlarna.
024:011 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem
icke.
024:012 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade
sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han
hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
024:013 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som
hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
024:014 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
024:015 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus
själv och gick med dem.
024:016 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
024:017 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra,
medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
024:018 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du
är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad
där har skett i dessa dagar?»
024:019 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett
med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar
och ord inför Gud och allt folket:
024:020 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat
honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
024:021 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och
likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen
sedan detta skedde.
024:022 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty
sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
024:023 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till
och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han
levde.
024:024 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven,
funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv
sågo de icke.»
024:025 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och
tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
024:026 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin
härlighet?»
024:027 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och
uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
024:028 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som
om han ville gå vidare.
024:029 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider
mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han
ditin och stannade kvar hos dem.
024:030 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och
välsignade och bröt det och räckte åt dem.
024:031 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då
försvann han ur deras åsyn.