018:025 Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: »Är
icke också du en av hans lärjungar?» Han nekade och sade: »Det
är jag icke.»
018:026 Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som
Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med
honom i örtagården?»
018:027 Då nekade Petrus åter. Och i detsamma gol hanen.
018:028 Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu
morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke
skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.
018:029 Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för
anklagelse att frambära mot denne man?»
018:030 De svarade och sade till honom: »Vore han icke en
illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.»
018:031 Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter
eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt
att avliva någon.»
018:032 Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att
giva till känna på vad sätt han skulle dö.
018:033 Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och
sade till honom: »Är du judarnas konung?»
018:034 Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra
sagt dig det om mig?»
018:035 Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och
översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?»
018:036 Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike
vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att
jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike
icke av denna världen.»
018:037 Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung?» Jesus
svarade: »Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill
är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall
vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör
min röst.»
018:038 Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?» När han hade sagt
detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag
finner honom icke skyldig till något brott.
018:039 Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva
eder en fånge lös. Viljen I då att jag skall giva eder 'judarnas
konung' lös?»
018:040 Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.» Men
Barabbas var en rövare.
019:001 Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.
019:002 Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på
hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel.
019:003 Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas
konung!» och slogo honom på kinden.
019:004 Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra
honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner
honom skyldig till något brott.»
019:005 Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade
manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!»
019:006 Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade
de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I
honom, och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till
något brott.»
019:007 Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den
lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.»
019:008 När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större.
019:009 Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är
du?» Men Jesus gav honom intet svar.
019:010 Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke
att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?»
019:011 Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den
icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som
har överlämnat mig åt dig.»
019:012 Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom
lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du
icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter
sig upp mot kejsaren.»
019:013 När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig
på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på
hebreiska Gabbata.
019:014 Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och
han sade till judarna: »Se här är eder konung!»
019:015 Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst
honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder
konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung
än kejsaren.»
019:016 Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle
korsfästas.
Och de togo Jesus med sig.
019:017 Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som
kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata.
019:018 Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera
sidan, och Jesus i mitten.
019:019 Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på
korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.»
019:020 Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus
var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska,
på latin och på grekiska.
019:021 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke:
'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas
konung.»
019:022 Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.»
019:023 Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och
delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också
livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan
var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom.
019:024 Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den,
utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord
skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade
lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.
019:025 Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster,
Maria, Klopas' hustru, och Maria från Magdala.
019:026 När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge
som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.»
019:027 Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den
stunden tog lärjungen henne hem till sig.
019:028 Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat,
sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag
törstar.»
019:029 Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet
fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde
till hans mun.
019:030 Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är
fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.
019:031 Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att
kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var
nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle
låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna.
019:032 Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och
sedan den andres som var korsfäst med honom.
019:033 När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död,
slogo de icke sönder hans ben;
019:034 men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och
strax kom därifrån ut blod och vatten.
019:035 Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I
skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han
talar sanning.
019:036 Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet
ben skall sönderslås på honom.»
019:037 Och åter ett annat skriftens ord lyder så:
»De skola se upp till honom
som de hava stungit.»
019:038 Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge—fastän i
hemlighet, av fruktan för judarna—kom därefter och bad
Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom
det. Då gick han åstad och tog hans kropp.
019:039 Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt
honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och
aloe, vid pass hundra skålpund.
019:040 Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och
lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed
vid tillredelse till begravning.
019:041 Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en
örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade
varit lagd i.
019:042 Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag
och graven låg nära.
020:001 Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria
från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen
från graven.
020:002 Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den
andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De
hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava
lagt honom.»
020:003 Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till
graven.
020:004 Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen
sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.
020:005 Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där;
dock gick han icke in.
020:006 Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i
graven och fick så se huru bindlarna lågo där,
020:007 och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg
tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt
ställe, hopvecklad.
020:008 Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit
till graven; och han såg och trodde.
020:009 De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han
skulle uppstå från de döda.
020:010 Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.
020:011 Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät,
lutade hon sig in i graven
020:012 och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp
hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.
020:013 Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade
dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava
lagt honom.»
020:014 Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå
där; men hon visste icke att det var Jesus.
020:015 Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?»
Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom:
»Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du
har lagt honom, så att jag kan hämta honom.»
020:016 Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade
till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare).
020:017 Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke
farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem
att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och
eder Gud.»
020:018 Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon
hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne.
020:019 På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna
av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom
Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med
eder!»
020:020 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin
sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren.
020:021 Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har
sänt mig, så sänder ock jag eder.»
020:022 Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till
dem: »Tagen emot helig ande!
020:023 Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och
om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.»
020:024 Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med
dem, när Jesus kom.
020:025 Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett
Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i
hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och
sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.»
020:026 Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas
var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda,
och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!»
020:027 Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina
händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och
tvivla icke, utan tro.»
020:028 Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!»
020:029 Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du?
Saliga äro de som icke se och dock tro.»