005:001 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett
jordagods,
005:002 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av
betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för
apostlarnas fötter.
005:003 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt
hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga
undan något av betalningen för jordstycket?
005:004 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det
var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få
något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan
för Gud.»
005:005 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan.
Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
005:006 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut
honom och begrovo honom.

005:007 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta
om, vad som hade skett.
005:008 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I
sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.»
005:009 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om
att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu
fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära
ut också dig.»
005:010 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och
när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut
henne och begrovo henne bredvid hennes man.
005:011 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra
som hörde detta.

005:012 Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland
folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos
pelargång.
005:013 Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket
höll dem i ära.
005:014 Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av
både män och kvinnor.
005:015 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i
sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga
måtte falla på någon av dem.
005:016 Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i
skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av
orena andar; och alla blevo botade.

005:017 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom—de
som hörde till sadducéernas parti—och de uppfylldes av
nitälskan
005:018 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
005:019 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och
förde ut dem och sade:
005:020 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket
alla det sanna livets ord.»
005:021 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i
helgedomen och undervisade.

Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och
sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter
sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
005:022 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset.
De vände då tillbaka och omtalade detta
005:023 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna
stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen
därinne.»
005:024 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta,
visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle
bliva av detta.
005:025 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i
fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»

005:026 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem;
dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av
folket.
005:027 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora
rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem
005:028 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i
det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder
undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över
oss.»
005:029 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste
lyda Gud mer än människor.
005:030 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä
och dödat.
005:031 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och
frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas
förlåtelse.
005:032 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande,
vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»

005:033 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda
dem.
005:034 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av
allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort
stund skulle föra ut männen.
005:035 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad
I tänken göra med dessa män.
005:036 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att
något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra
hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på
honom förskingrades och blevo till intet.
005:037 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då
skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall,
så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade
trott på honom blevo förskingrade.
005:038 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan
låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk
av människor, så kommer det att slås ned;
005:039 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen
till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»

005:040 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de
hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och
läto dem därefter gå.

005:041 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade
aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
005:042 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och
hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.

006:001 Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de
grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras
änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.
006:002 Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är
icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst
vid borden.
006:003 Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott
vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi
kunna sätta till att sköta denna syssla.
006:004 Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»