006:005 Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en
man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och
Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus,
en proselyt från Antiokia.
006:006 Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade
händerna på dem.

006:007 Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades
mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga
och trodde.

006:008 Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under
och tecken bland folket.
006:009 Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De
frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock
av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några
upp för att disputera med Stefanus.
006:010 Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här
talade.
006:011 Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom
tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.
006:012 De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och
överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora
rådet.
006:013 Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man
upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.
006:014 Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall
bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har
givit oss.»
006:015 Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes
dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.

007:001 Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?» 007:002 Då sade han:

»Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig
för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och
förrän han bosatte sig i Karran,
007:003 och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och
drag till det land som jag skall visa dig.'
007:004 Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i
Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta
därifrån till detta land, där I nu bon.
007:005 Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en
fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och
åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke
hade någon son.
007:006 Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom
främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle
göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
007:007 'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud;
'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna
plats.'

007:008 Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så
födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde
Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.

007:009 Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till
Egypten. Men Gud var med honom
007:010 och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd
och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne
satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
007:011 Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort
betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
007:012 Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra
fäder åstad dit, en första gång.
007:013 Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av
sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
007:014 Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob
och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
007:015 Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som
våra fäder.
007:016 Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav
som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i
Sikem.

007:017 Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas,
som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i
Egypten,
007:018 till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste
av Josef.
007:019 Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte
våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för
att dessa icke skulle bliva vid liv.

007:020 Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför
Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
007:021 sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom
till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
007:022 Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var
mäktig i ord och gärningar.
007:023 Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka
sina bröder, Israels barn.
007:024 När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade
i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl
egyptiern.
007:025 Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom
ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
007:026 Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och
ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför
gören I då varandra orätt?'
007:027 Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och
sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
007:028 Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?'
007:029 Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i
Madiams land och födde där två söner.

007:030 Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom,
i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
007:031 När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han
gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
007:032 'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då
greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
007:033 Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.
007:034 Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras
suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem.
Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.