011:022 Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då
Barnabas till Antiokia.
011:023 När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han
glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats
stadigt hålla sig till Herren.
011:024 Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och
ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren.
011:025 Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus.
011:026 Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till
Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom
församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i
Antiokia som lärjungarna först begynte kallas »kristna».
011:027 Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till
Antiokia.
011:028 Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens
ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över
hela världen; den kom också på Klaudius' tid.
011:029 Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga,
skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i
Judeen.
011:030 Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände
de det till de äldste.
012:001 Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av
dem som hörde till församlingen.
012:002 Och Jakob, Johannes' broder, lät han avrätta med svärd.
012:003 När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät
fasttaga också Petrus. Detta skedde under det osyrade brödets
högtid.
012:004 Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och
uppdrog åt fyra vaktavdelningar krigsmän, vardera på fyra man,
att bevaka honom; och hans avsikt var att efter påsken ställa
honom fram inför folket.
012:005 Under tiden förvarades Petrus i fängelset, men församlingen bad
enträget till Gud för honom.
012:006 Natten före den dag då Herodes tänkte draga honom inför rätta
låg Petrus och sov mellan två krigsmän, fängslad med två kedjor;
och utanför dörren voro väktare utsatta till att bevaka
fängelset.
012:007 Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i
rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och
sade: »Stå nu strax upp»; och kedjorna föllo ifrån hans händer.
012:008 Ängeln sade ytterligare till honom: »Omgjorda dig, och tag på
dig dina sandaler.» Och han gjorde så. därefter sade ängeln
till honom: »Tag din mantel på dig och följ mig.»
012:009 Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att
det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att
det var en syn han såg.
012:010 När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till
järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av
sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i
detsamma försvann ängeln ifrån honom.
012:011 När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: »Nu vet jag och är
förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur
Herodes' hand och undan allt det som det judiska folket hade
väntat sig.»
012:012 När han alltså hade förstått huru det var, gick han till det hus
där Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock
kallades Markus; där voro ganska många församlade och bådo.
012:013 Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn
Rode, för att höra vem det var.
012:014 Och när hon kände igen Petrus' röst, öppnade hon i sin glädje
icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod
utanför porten.
012:015 Då sade de till henne: »Du är från dina sinnen.» Men hon
bedyrade att det var såsom hon hade sagt. Då sade de: »Det är
väl hans ängel.»
012:016 Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med
häpnad att det var han.
012:017 Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och
förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset.
Och han tillade: »Låten Jakob och de andra bröderna få veta
detta.» Sedan gick han därifrån och begav sig till en annan
ort.
012:018 Men när det hade blivit dag, uppstod bland krigsmännen en ganska
stor oro och undran över vad som hade blivit av Petrus.
012:019 När så Herodes ville hämta honom, men icke fann honom, anställde
han rannsakning med väktarna och bjöd att de skulle föras bort
till bestraffning. Därefter for han ned från Judeen till
Cesarea och vistades sedan där.
012:020 Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna.
Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade fått
Blastus, konungens kammarherre, på sin sida, bådo de om fred, ty
deras land hade sin näring av konungens.
012:021 På utsatt dag klädde sig då Herodes i konungslig skrud och satte
sig på tronen och höll ett tal till dem.
012:022 Då ropade folket: »En guds röst är detta, och icke en
människas.»
012:023 Men i detsamma slog honom en Herrens ängel, därför att han icke
gav Gud äran. Och han föll i en sjukdom som bestod däri att han
uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan.
012:024 Men Guds ord hade framgång och utbredde sig.
012:025 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i
Jerusalem och avlämnat understödet, vände de tillbaka och togo
då med sig Johannes, som ock kallades Markus.
013:001 I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter
och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius
från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes'
fosterbroder, och Saulus.
013:002 När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige
Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag
har kallat dem till.»
013:003 Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem
begiva sig åstad.
013:004 Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu
ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.
013:005 Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i
judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom
tjänare.
013:006 Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade
de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn
Barjesus,
013:007 som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en
förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och
begärde att få höra Guds ord.