001:026 Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke
många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många
mäktiga, icke många av förnämlig släkt.
001:027 Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att
han skulle låta de visa komma på skam.
001:028 Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han
skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var
ringa och föraktat, det utvalde Gud—ja, det som ingenting var
—för att han skulle göra det till intet, som någonting var.
001:029 Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför
Gud.
001:030 Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss
har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse
och till förlossning,
001:031 för att så skall ske, som det är skrivet: »Den som vill berömma
sig, han berömme sig av Herren.»

002:001 När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
vittnesbörd.
002:002 Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.
002:003 Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
bävan.
002:004 Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft;
002:005 ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
på Guds kraft.

002:006 Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom
som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige,
vilkas makt bliver till intet.
002:007 Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud,
redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall
bliva oss till härlighet,
002:008 och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de
hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.
002:009 Vi tala—såsom det heter i skriften—»vad intet öga har sett
och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har
kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom».
002:010 Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden
utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.
002:011 Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den
människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom
Guds Ande.
002:012 Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av
Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.

002:013 Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom
lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att
tyda andliga ting för andliga människor.
002:014 Men en »själisk» människa tager icke emot vad som hör Guds
Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det,
ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.
002:015 Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan
hon icke utgrundas av någon.
002:016 Ty
»vem har lärt känna Herrens sinne,
så att han skulle kunna undervisa honom?»
Men vi hava Kristi sinne.

003:001 Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till
andliga människor, utan måste tala såsom till människor av
köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus.
003:002 Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty
det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det,
003:003 eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv
finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och
vandren I icke då på vanligt människosätt?
003:004 När den ene säger: »Jag håller mig till Paulus» och den andre:
»Jag håller mig till Apollos», ären I icke då lika hopen av
människor?

003:005 Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka
I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har
beskärt åt var och en av dem.
003:006 Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.
003:007 Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den
som vattnar, utan på Gud, som giver växten.
003:008 Den som planterar och den som vattnar—den ene är såsom den
andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter
sitt särskilda arbete.
003:009 Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds
byggnad.

003:010 Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en
förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men
var och en må se till, huru han bygger därpå.
003:011 Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen
Jesus Kristus;
003:012 men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara
stenar eller med trä, hö och strå,
003:013 så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens
verk. »Den dagen» skall göra det kunnigt; ty den skall
uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall
elden pröva.
003:014 Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden,
bliver beståndande, så skall han undfå lön;
003:015 men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen.
Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld.

003:016 Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i
eder?
003:017 Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom;
ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.

003:018 Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara
vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att
han skall kunna bliva vis.
003:019 Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju
skrivet:
»Han fångar de visa i deras klokskap»;
003:020 så ock:
»Herren känner
de visas tankar,
han vet att de äro fåfängliga.»

003:021 Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till; 003:022 det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen, det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till. 003:023 Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.