004:001 Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter,
så må man anse oss.
004:002 Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må
befinnas vara trogen.
004:003 För mig betyder det likväl föga att I—eller överhuvud någon
mänsklig domstol—sätten eder till doms över mig. Ja, jag
vill icke ens sätta mig till doms över mig själv.
004:004 Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke
rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig.
004:005 Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han
som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och
uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå
av Gud den berömmelse som honom tillkommer.

004:006 Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som
gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om
oss lära eder detta: »Icke utöver vad skrivet är.» Jag vill icke
att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin
lärare.
004:007 Vem säger då att du har något företräde? Och vad äger du, som du
icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du
har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det
dig givet?

004:008 I ären kantänka redan mätta, I haven redan blivit rika; oss
förutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle
önska att I verkligen haden blivit konungar, så att vi kunde få
bliva edra medkonungar.
004:009 Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de
ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi
ju blivit för världen, för både änglar och människor.
004:010 Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi
äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro
föraktade.
004:011 Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå
nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt
hemvist,
004:012 vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade
och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut;
004:013 man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit
såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så
ännu alltjämt.

004:014 Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan
såsom en förmaning till mina älskade barn.
004:015 Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I
dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom
evangelium födde eder till liv.
004:016 Därför förmanar jag eder: Bliven mina efterföljare.

004:017 Just för denna saks skull sänder jag nu till eder Timoteus, min
älskade och trogne son i Herren; han skall påminna eder om huru
jag går till väga i Kristus, i enlighet med den lära jag
förkunnar allestädes, i alla församlingar.
004:018 Nu är det väl så, att somliga hava blivit uppblåsta, under
förmenande att jag icke skulle komma till eder.
004:019 Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då
skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan
deras kraft.
004:020 Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft.
004:021 Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller
i kärlek och saktmods ande?

005:001 Det förljudes såväl att överhuvud otukt bedrives bland eder, som
ock att sådan otukt förekommer, som man icke ens finner bland
hedningarna, nämligen att en son har sin faders hustru.
005:002 Och ändå ären I uppblåsta och haven icke fastmer blivit
uppfyllda av sådan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den
som har gjort detta.
005:003 Jag, som väl till kroppen är frånvarande, men till anden
närvarande, har för min del redan, såsom vore jag närvarande,
fällt domen över den som har förövat en sådan ogärning:
005:004 i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,
med vår Herre Jesu kraft,
005:005 och överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att
anden skall bliva frälst på Herren Jesu dag.

005:006 Det är icke väl beställt med eder berömmelse. Veten I icke att
litet surdeg syrar hela degen?
005:007 Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I
ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat,
nämligen Kristus.
005:008 Låtom oss därför hålla högtid, icke med gammal surdeg, icke med
elakhetens och ondskans surdeg, utan med renhetens och
sanningens osyrade bröd.

005:009 Jag skrev till eder i mitt brev att I icke skullen hava något
umgänge med otuktiga människor—
005:010 detta icke sagt i allmänhet, om alla denna världens otuktiga
människor eller om giriga och roffare eller om avgudadyrkare;
annars måsten I ju rymma ur världen.
005:011 Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som
kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en
avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en
roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller
äta tillsammans med honom.
005:012 Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför?
Dem som äro innanför haven I ju att döma;
005:013 dem som äro utanför skall Gud döma. »I skolen driva ut ifrån
eder den som är ond.»

006:001 Huru kan någon av eder taga sig för, att när han har sak med en
annan, gå till rätta icke inför de heliga, utan inför de
orättfärdiga?
006:002 Veten I då icke att de heliga skola döma världen? Men om nu I
skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att
döma i helt ringa mål?
006:003 I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi
icke då kunna döma i timliga ting?
006:004 Och likväl, när I nu haven före något mål som gäller sådana
ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i
församlingen!
006:005 Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland
eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina
bröder?
006:006 Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och
det inför de otrogna?

006:007 Överhuvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta
med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? Varför låten I
icke hellre andra göra eder skada?
006:008 I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot
bröder.