001:011 Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium som
har blivit förkunnat av mig icke är någon människolära.
001:012 Det är ju icke heller av någon människa som jag har undfått det
eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från
Jesus Kristus.
001:013 I haven ju hört huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i
judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds
församling och ville utrota den,
001:014 ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina
samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders
stadgar.
001:015 Men när han, som allt ifrån min moders liv har avskilt mig, och
som genom sin nåd har kallat mig,
001:016 täcktes i mig uppenbara sin Son, för att jag bland hedningarna
skulle förkunna evangelium om honom, då begav jag mig strax
åstad; jag rådförde mig icke med någon människa,
001:017 ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro
apostlar. I stället for jag bort till Arabien och vände så åter
tillbaka till Damaskus.
001:018 Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar. 001:019 Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob, Herrens broder, såg jag. 001:020 Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag här skriver till eder.
001:021 Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder. 001:022 Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen okänd. 001:023 De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss, han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville utrota.» 001:024 Och de prisade Gud för min skull.
002:001 Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem,
åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig.
002:002 Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och
för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar
bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som
stodo högst i anseende—detta av oro för att mitt strävande nu
vore förgäves eller förut hade varit det.
002:003 Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad
att låta omskära sig.
002:004 Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att
upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att
bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de
ville trälbinda oss.
002:005 Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan
underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva
bevarad hos eder.
002:006 Och vad angår dem som ansågos något vara—hurudana de nu voro,
det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen—
så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att
pålägga mig några nya förpliktelser.
002:007 Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna
evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de
omskurna på sin del—
002:008 ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet
bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna—
002:009 och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given,
räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och
Cefas och Johannes, de män som räknades för själva
stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland
de omskurna.
002:010 Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag
också vinnlagt mig om att göra.
002:011 Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom,
ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse.
002:012 Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så
kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han
sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna.
002:013 Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga,
och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri.
002:014 Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt
evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du,
som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter
judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter
judiskt sätt?»
002:015 Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke
»hedniska syndare»;
002:016 men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av
laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi
satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva
rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar. Ty av
laggärningar bliver intet kött rättfärdigt.
002:017 Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i
Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en
syndatjänare? Bort det!
002:018 Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har
brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare.
002:019 Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för
att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus,
002:020 och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv
som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som
har älskat mig och utgivit sig själv för mig.
002:021 Jag förkastar icke Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas
genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.
003:001 I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven
fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst?
003:002 Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av
laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att
I lyssnaden i tro?
003:003 Ären I så oförståndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I
nu sluta i köttet?
003:004 Haven I då upplevat så mycket förgäves—om det nu verkligen
har varit förgäves?
003:005 Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde
kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av
laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro,
003:006 i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades
honom till rättfärdighet»?
003:007 Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro
Abrahams barn.
003:008 Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som
hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i
förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk
varda välsignade.»
003:009 Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med
Abraham, honom som trodde.
003:010 Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under
förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och
en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och
icke gör därefter.»
003:011 Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är
uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av
tro.»
003:012 Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som
gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.»
003:013 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en
förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var
och en som är upphängd på trä.»
003:014 Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham
skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att
vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.