003:001 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en
himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och
överstepräst, Jesus,
003:002 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses
var »trogen i hela hans hus».
003:003 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än
Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva
huset.
003:004 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har
byggt allt.
003:005 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare»,
till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;
003:006 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans
hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår
frimodighet och vår berömmelse i hoppet.
003:007 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,
003:008 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig
på frestelsens dag i öknen,
003:009 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett
mina verk i fyrtio år.
003:010 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara
de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina
vägar.
003:011 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»
003:012 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder
finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande
Guden,
003:013 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag»,
på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt
att bedraga.
003:014 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill
änden hålla fast vår första tillförsikt.
003:015 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke
förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,
003:016 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans
ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur
Egypten?
003:017 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det
icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?
003:018 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma
in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?
003:019 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma
ditin.
004:001 Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står
kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland
eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.
004:002 Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för
dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom
det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.
004:003 Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det
heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in
i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt
ifrån den tid då världen var skapad.
004:004 Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade
på sjunde dagen från alla sina verk»;
004:005 här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.»
004:006 Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den,
och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin
ohörsamhets skull icke kommo ditin,
004:007 så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han
så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I
dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.»
004:008 Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava
talat om en annan, senare dag.
004:009 Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk.
004:010 Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från
sina verk, likasom Gud från sina.
004:011 Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den
vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande
exempel på ohörsamhet.
004:012 Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något
tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ
och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats
uppsåt och tankar.
004:013 Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och
uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra
räkenskap.
004:014 Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp
genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla
fast vid bekännelsen.
004:015 Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande
med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting,
likasom vi, dock utan synd.
004:016 Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för
att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt
tid.
005:001 Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland
människor och tillsättes för att till människors bästa göra
tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder.
005:002 Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande,
just därför att han själv är behäftad med svaghet
005:003 och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna
synder likaväl som för folkets.
005:004 Och ingen tager sig själv denna värdighet, utan han måste, såsom
Aron, kallas därtill av Gud.
005:005 Så tog sig icke heller Kristus själv äran att bliva
överstepräst, utan den äran tillföll honom genom den som sade
till honom: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»,
005:006 likasom han ock på ett annat ställe säger: »Du är en präst till
evig tid, efter Melkisedeks sätt.»
005:007 Och med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts
dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från
döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.
005:008 Så lärde han, fastän han var »Son», lydnad genom sitt lidande;
005:009 och när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som
äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning
005:010 och hälsades av Gud såsom överstepräst »efter Melkisedeks sätt».
005:011 Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra
tydligt i ord, eftersom I haven blivit så tröga till att höra.
005:012 Ty fastän det kunde vara på tiden att I själva voren lärare,
behöves det snarare att man nu åter undervisar eder i de allra
första grunderna av Guds ord; det har kommit därhän med eder,
att I behöven mjölk i stället för stadig mat.
005:013 Men om någon är sådan att han ännu måste leva av mjölk, då är
han oskicklig att förstå en undervisning om rättfärdighet; han
är ju ännu ett barn.
005:014 Ty den stadiga maten tillhör de fullmogna, dem som genom vanan
hava sina sinnen övade till att skilja mellan gott och ont.
006:001 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om
Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom
oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och
med tro på Gud,
006:002 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas
uppståndelse och en evig dom.
006:003 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
006:004 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat
den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
006:005 och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande
tidsålderns krafter,
006:006 men som ändå hava avfallit—dem är det omöjligt att återföra
till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig
och utsätta honom för bespottelse.
006:007 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt
och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem
till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får
välsignelse från Gud.
006:008 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är
förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
006:009 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är,
och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta
sätt.
006:010 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat,
och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de
heliga, såsom I ännu gören.
006:011 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att
intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
006:012 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som
genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
006:013 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv—
eftersom han icke hade någon högre att svärja vid—
006:014 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och
storligen föröka dig.»
006:015 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
006:016 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar
dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
006:017 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad
löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt
rådslut, lade han därtill en ed.
006:018 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen
kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår
räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
006:019 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når
innanför förlåten,
006:020 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han
blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».
007:001 Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den Högste—han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som välsignade honom, 007:002 varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder vad han kallas, är först och främst »rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det är »fridens konung», 007:003 denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds Son—denne förbliver en präst för beständigt. 007:004 Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet. 007:005 Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder, fastän dessa hava utgått från Abrahams länd, 007:006 tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och välsignade honom, densamme som hade fått löftena. 007:007 Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som mottager välsignelse av den som står högre. 007:008 Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande. 007:009 Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde, fått giva tionde; 007:010 ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne till mötes. 007:011 Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet—och på detta var ju folkets lagstiftning byggd— varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter Arons sätt»? 007:012 (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.) 007:013 Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret. 007:014 Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster. 007:015 Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri, 007:016 att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv. 007:017 Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.» 007:018 Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den var svag och gagnlös— 007:019 eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt—men ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få nalkas Gud. 007:020 Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig bekräftelse—det är nämligen så, att medan de andra hava blivit präster utan edlig bekräftelse, 007:021 har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är en präst till evig tid'»— 007:022 i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till löftesman. 007:023 Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst, 007:024 har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han förbliver »till evig tid». 007:025 Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem. 007:026 En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över himmelen, 007:027 en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han offrade sig själv. 007:028 Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är fullkomnad »till evig tid».
008:001 Men en huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: Vi hava en
överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i
himmelen,
008:002 för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga
tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon
människa.
008:003 Ty var och en som bliver överstepräst tillsättes för att
frambära gåvor och offer; därför måste också denne hava något
att frambära.
008:004 Om han nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då andra
där finnas, som efter lagens bud hava att frambära gåvorna,
008:005 i det att de tjäna i den helgedom som är en avbild och en skugga
av den himmelska. Om en sådan fick ock Moses befallning genom en
uppenbarelse, när han skulle förfärdiga tabernaklet. »Se till»,
heter det, »att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit
dig visad på berget.»
008:006 Men nu har denne fått ett så mycket förnämligare ämbete, som han
är medlare för ett bättre förbund, vars ordning vilar på bättre
löften.
008:007 Ty om det förra förbundet hade varit utan brist, så skulle väl
plats icke hava sökts för ett annat.
008:008 Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger
Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och
med Juda hus;
008:009 icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på
den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur
Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför
frågade icke heller jag efter dem, säger Herren.
008:010 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i
kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras
sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall
vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
008:011 Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre,
icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty
de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den
störste.
008:012 Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder
skall jag aldrig mer komma ihåg.»
008:013 När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till
känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och
bliver gammalt, det är nära att försvinna.
009:001 Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom. 009:002 Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det heliga». 009:003 Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas »det allraheligaste», 009:004 med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor. 009:005 Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala. 009:006 Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till gudstjänsten, 009:007 men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv och för folkets ouppsåtliga synder. 009:008 Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd. 009:009 Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin gudstjänst, 009:010 utan allenast äro utvärtes stadgar—de såväl som föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar— stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning. 009:011 Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, 009:012 gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning. 009:013 Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, 009:014 huru mycket mer skall icke Kristi blod—då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud— rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! 009:015 Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra förbundet. 009:016 Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som har gjort testamentet är död. 009:017 Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu lever. 009:018 Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan blod. 009:019 Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar, tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl själva boken som allt folket 009:020 och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har stadgat för eder.» 009:021 Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de ting som hörde till gudstjänsten. 009:022 Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse. 009:023 Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste renas genom bättre offer än dessa. 009:024 Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort med händer, och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo. 009:025 Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allraheligaste, med blod som icke är hans eget. 009:026 Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden. 009:027 Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas, 009:028 så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning.
010:001 Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana. 010:002 Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon synd, sedan de en gång hade blivit renade. 010:003 Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd. 010:004 Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder. 010:005 Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig; 010:006 i brännoffer och syndoffer fann du icke behag. 010:007 Då sade jag: 'Se, jag kommer—i bokrullen är skrivet om mig— för att göra din vilja, o Gud.'» 010:008 Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag» —och dock frambäras de efter lagen— 010:009 säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället. 010:010 Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad. 010:011 Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna borttaga synder; 010:012 men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida 010:013 och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda honom till en fotapall». 010:014 Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade. 010:015 Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren hade sagt: 010:016 »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem»; 010:017 och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg.» 010:018 Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd. 010:019 Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod, 010:020 i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten—det är genom sitt kött— 010:021 och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, 010:022 så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten. 010:023 Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast. 010:024 Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar; 010:025 låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra—detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas. 010:026 Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder, 010:027 utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna. 010:028 Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet; 010:029 huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent—det i vilket han har blivit helgad—och som smädar nådens Ande! 010:030 Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.» 010:031 Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer. 010:032 Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp 010:033 och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant. 010:034 Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande. 010:035 Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. 010:036 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. 010:037 Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; 010:038 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom». 010:039 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.
011:001 Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser. 011:002 På grund av den fingo ju de gamle sitt vittnesbörd. 011:003 Genom tron förstå vi att världen har blivit fullbordad genom ett ord av Gud, så att det man ser icke har blivit till av något synligt. 011:004 Genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och genom den fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, i det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron talar han ännu, fastän han är död. 011:005 Genom tron togs Enok bort, för att han icke skulle se döden; och »man såg honom icke mer, ty Gud tog honom bort». Förrän han togs bort, fick han nämligen det vittnesbördet att han hade täckts Gud; 011:006 men utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Ty den som vill komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem som söka honom. 011:007 Genom tron var det som Noa, sedan han hade fått uppenbarelse om något som man ännu icke såg, i from förtröstan byggde en ark för att rädda sitt hus; och genom den blev han världen till dom och fick till arvedel den rättfärdighet som hör tron till. 011:008 Genom tron var Abraham lydig, när han blev kallad, och han drog så ut till det land som han skulle få till arvedel; han drog ut, fastän han icke visste vart han skulle komma. 011:009 Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet, likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte. 011:010 Ty han väntade på »staden med de fasta grundvalarna», vars byggmästare och skapare är Gud. 011:011 Genom tron fick jämväl Sara, fastän överårig, kraft att bliva stammoder för en avkomma, i det hon höll den för trovärdig, som hade givit löftet. 011:012 Därför föddes ock av en och samme man, en som var så gott som död, avkomlingar »så talrika som stjärnorna på himmelen och som sanden på havets strand, som man icke kan räkna». 011:013 I tron dogo alla dessa, innan de ännu hade fått vad utlovat var; de hade allenast sett det i fjärran och hade hälsat det och bekänt sig vara »gäster och främlingar» på jorden. 011:014 De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett fädernesland. 011:015 Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. 011:016 Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det himmelska. Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty han har berett åt dem en stad. 011:017 Genom tron var det som Abraham frambar Isak såsom offer, när han blev satt på prov; ja, sin ende son frambar han såsom offer, han som hade mottagit löftena, 011:018 han till vilken det hade blivit sagt: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.» 011:019 Ty han tänkte på att Gud var mäktig att till och med uppväcka från de döda; från de döda fick han honom ock tillbaka, liknelsevis talat. 011:020 Genom tron gav jämväl Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider. 011:021 Genom tron välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad, lutad mot ändan av sin stav. 011:022 Genom tron talade Josef, när han låg för döden, om Israels barns uttåg och gav befallning om vad som skulle göras med hans ben. 011:023 Genom tron blev Moses vid sin födelse dold av sina föräldrar och hölls av dem gömd i tre månader, eftersom de sågo att »det var ett vackert barn»; och de läto icke förskräcka sig av konungens påbud. 011:024 Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson. 011:025 Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; 011:026 han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. 011:027 Genom tron övergav han Egypten, utan att låta förskräcka sig av konungens vrede; ty därigenom att han likasom såg den Osynlige kunde han härda ut. 011:028 Genom tron har han ock förordnat om påsken och blodbestrykningen, på det att »Fördärvaren», som förgjorde allt förstfött, icke skulle komma vid dem. 011:029 Genom tron drogo de fram genom Röda havet likasom på torra landet; men när egyptierna försökte gå samma väg, dränktes de. 011:030 Genom tron föllo Jerikos murar, sedan man i sju dagar hade gått runt omkring dem. 011:031 Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner. 011:032 Och vad skall jag nu vidare säga? Tiden bleve mig ju för kort, ifall jag skulle förtälja om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och profeterna, 011:033 om dessa som genom tron besegrade konungariken, övade rättfärdighet, fingo löften uppfyllda, tillstoppade lejons gap, 011:034 dämpade eldens kraft, undkommo svärdets egg, blevo starka från att hava varit svaga, blevo väldiga i krig och drevo främmande härar på flykten. 011:035 Kvinnor funnos som fingo igen sina döda genom deras uppståndelse. Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse. 011:036 Andra åter underkastade sig begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse; 011:037 de blevo stenade, marterade, söndersågade, dödade med svärd. De gingo omkring höljda i fårskinn och gethudar, nödställda, misshandlade, plågade, 011:038 dessa människor som världen icke var värdig att hysa; de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor. 011:039 Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd, undfingo de ändå icke vad utlovat var; 011:040 ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade.
012:001 Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd. 012:002 Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. 012:003 Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar. 012:004 Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot synden. 012:005 Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom. 012:006 Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär.» 012:007 Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver agad av sin fader? 012:008 Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav, så voren I oäkta söner och icke äkta. 012:009 Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva? 012:010 De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet. 012:011 Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet. 012:012 Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän», 012:013 och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad. 012:014 Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren. 012:015 Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad; 012:016 sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt. 012:017 I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter. 012:018 Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm, 012:019 icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem. 012:020 Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.» 012:021 Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är förskräckt och bävar.» 012:022 Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, 012:023 till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar, 012:024 och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod som talar bättre än Abels blod. 012:025 Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? 012:026 Hans röst kom då jorden att bäva; men nu har han lovat och sagt: »Ännu en gång skall jag komma icke allenast jorden, utan ock himmelen att bäva.» 012:027 Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att de ting, som icke kunna bäva, skola bliva beståndande. 012:028 Därför, då vi nu skola undfå ett rike som icke kan bäva, så låtom oss vara tacksamma. På det sättet tjäna vi Gud, honom till behag, med helig fruktan och räddhåga. 012:029 Ty »vår Gud är en förtärande eld».