002:007 För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana
som icke tro »har den sten som byggningsmännen förkastade blivit
en hörnsten»,
002:008 som är »en stötesten och en klippa till fall». Eftersom de icke
hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.
002:009 I åter ären »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett
heligt folk, ett egendomsfolk», för att I skolen förkunna hans
härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till
sitt underbara ljus.
002:010 I som förut »icke voren ett folk», men nu ären »ett Guds folk»,
I som »icke haden fått någon barmhärtighet», men nu »haven fått
barmhärtighet».

002:011 Mina älskade, jag förmanar eder såsom »gäster och främlingar»
att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka
föra krig mot själen.
002:012 Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om
de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället,
när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud
på den dag då han söker dem.

002:013 Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare
sig det är konungen, såsom den överste härskaren,
002:014 eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att
straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra
vad gott är.
002:015 Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa
munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.
002:016 I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed
överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.
002:017 Bevisen var man ära, älsken bröderna, »frukten Gud, ären
konungen».

002:018 I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke
allenast de goda och milda, utan också de obilliga.
002:019 Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen,
tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida
oförskylt.
002:020 Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra
synders skull fån uppbära hugg och slag? Men om I bevisen
tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta
välbehaglig för Gud.
002:021 Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och
efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa
honom och vandra i hans fotspår.

002:022 »Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.
002:023 När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led,
hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer
rättvist.
002:024 Och »våra synder bar han» i sin kropp upp på korsets trä, för
att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för
rättfärdigheten; och »genom hans sår haven I blivit helade».
002:025 Ty I »gingen vilse såsom får», men nu haven I vänt om till edra
själars herde och vårdare.

003:001 Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också
de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina
hustrurs vandel bliva vunna utan ord,
003:002 när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.
003:003 Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i
hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder
klädedräkt.
003:004 Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den
saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är
dyrbart inför Gud.
003:005 På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de
som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.
003:006 Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom »herre»; och
hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke
låten eder förskräckas av något.

003:007 Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade.

003:008 Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot
bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.
003:009 Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan
tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen
få välsignelse till arvedel.
003:010 Ty
»den som vill älska livet
och se goda dagar,
han avhålle sin tunga från det som är ont
och sina läppar från att tala svek;
003:011 han vände sig bort ifrån det som
är ont, och göre vad gott är,
han söke friden, och trakte därefter
003:012 Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga,
och hans öron till deras bön.
Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda».

003:013 Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för
det som är gott?
003:014 Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock
saliga. »Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke
förskräckas;
003:015 nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.» Och
I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär
skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan
003:016 och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i
Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.
003:017 Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara
Guds vilja, än att lida för onda.

003:018 Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led
han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till
Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han
gjord levande.
003:019 I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar
som höllos i fängelse,
003:020 för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav
dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få
—allenast åtta personer—blevo frälsta genom vatten.
003:021 Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten—
nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig
orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete—
i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,
003:022 hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds
högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden
hava blivit honom underlagda.