Ja, giv oss ett folk på ett bråddjups rand, där en dåre sin nacke kan bryta. 10 Mitt folk, det finns annat att bära i hand än en bräddfull egyptisk gryta. Det är bättre, den grytan rämnar itu, än att levande hjärtat förrostar; och intet folk får bli mer än du, 15 det är målet, vad helst det kostar.
Det är bättre av en hämnare nås än till intet se åren förrinna, det är bättre att hela vårt folk förgås och gårdar och städer brinna. 20 Det är stoltare våga sitt tärningskast, än tyna med slocknande låge. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.
Jag vaknar om natten, men kring mig är fred. 25 Blott vattnen storma och sjuda. Jag kunde i längtan kasta mig ned som en bedjande stridsman av Juda. Ej vill jag tigga om soliga år, om skördar av guld utan ände. 30 Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår ett folk med år av elände!
Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas. Du ler, mitt folk, men med stela drag, 35 och sjunger, men utan att hoppas. Du dansar hellre i sidenvåd än tyder din egen gåta. Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd den natt, du på nytt kan gråta. 40
ERIK AXEL KARLFELDT.
En svensk litteraturforskare inleder en uppsats om Karlfeldt med följande ord:
"Skulle våra stora hädangångna skalder från Elysiums svenska Parnass lyssna till den sång och den berättelse, som diktas i våra dagars Sverge, och se hän till de män, som här utöva skaldens och siarens kall, för att kora sig var sin gunstling, hur utfölle då deras val? Låt oss gissa! Bellman valde naturligtvis Fröding, Almqvist samlade kring sig Strindberg, Hallström och Selma Lagerlöf, Leopold sökte kanske opp Wirsén, Stagnelius, Levertin. Och mot Karlfeldt sträckte förvisso den gamle Georg Stiernhielm sin famn till välkomma."
Och han tillägger:
"Naturligtvis skulle redan landsmanskapet göra vår skaldekonsts fader benägen för den som förklarat:
Min sångmö är icke av Pinden,
hon är av Pungmakarbo,