De svarta skogarna mumla som psalmsång kring fädernas lutande kors, och dovt som en vakande humla bak åsarna tonar Avesta fors. Än vindspelet knarrar vid gruvan, 5 och släggorna picka på hällarnas järn, men spoven sover på tuvan, och änderna vila på vilande tjärn.
Nu ville jag girigt samla all nejdens drömmande fägring och sång 10 och minnena, unga och gamla, som sjunga i natt liksom livet en gång, nu ville jag dofterna fånga, som välla ur vårnattens jäsande brygd, och föra dig med på min långa, 15 min ovissa väg, du min Folkarebygd.
Jag går mellan lärkors nästen, jag följer din ström, som i saktmod och ro går fram mellan klippornas fästen och sandiga brinkar, där svalorna bo. 20 Frid hägnar de vänliga Dalar, men stenen står hög vid Brunnbäcks älv och stolt i sin stumhet talar om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.
JUNGFRU MARIA.
Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy, ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by, där aldrig det dammar och vandras. Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt? 5 Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt, att ditt blod icke brinner som de andras? Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår, och din panna är som bågiga månen, när över Bergsängsbackar han vit och lutad går 10 och lyser genom vårliga slånen.
Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid, och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid; knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid, knappt piper det i svalbon och lundar. 15 Nu gå Dalarnas ynglingar och flickor par om par: du är utvald framför andra, du är önskad av en var, vad går du så ensam och begrundar? Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord, som i den tysta pingstnatt vill vaka 20 med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord hon förnummit och de under hon fått smaka.
Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen. Din moder månde sörja, att du strövar så allen. Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren, 25 och i skogen går den slående björnen. Ack, den rosen, som du håller, är ditt tecken och din vård, den är bringad av en ängel från en salig örtagård: du kan trampa på ormar och törnen. Ja, den strålen, som ligger så blänkande och lång 30 ifrån aftonrodnans fäste över Siljan— du kunde gå till paradis i kväll din brudegång på den smala och skälvande tiljan.
VINTERHÄLSNING.
Möter du nordanvinden, karl, då möter du sång och yra. Nordens Apoll bland tallarna far med snöfjun på sin lyra.
Möter du nordanvinden, karl, 5 då möter du eld och låge. Nordens Cupid bland granarna far med lingonlindad båge.