Det led så åter en lång stund; men det hördes icke af hvarken vin eller hundar. Då tog jätten till orda: »väl kan jag märka, att dina djur icke göra hvad du tillsäger dem, eljest skulle vi icke sitta här och törsta. Mig synes bäst, att du låter Ly gå och spörja, hvi de icke komma tillbaka.» Svennen äggades af detta tal, och befallte sin tredje hund att hasteligen gå bort till källan; men Ly ville inte, utan kröp gnällande framför sin herres fötter. Då blef pojken vred, och dref honom bort med våld. Hunden var nu tvungen att hörsamma sin husbonde, och lopp så med stor hast uppåt berget. Men när han kom fram, gick det honom som det gått de andra; der reste sig en hög mur omkring honom, och han blef fången genom jättens trolldom.
När så alla tre hundarne voro sin kos, steg jätten upp, skiftade sin hy, och grep ett blankt svärd som hang på väggen. Han sade: »nu vill jag hämnas mina bröder, och du skall snarligen dö, ty du är i mitt våld.» Då blef pojken förfärad, och ångrade att han skiljt sig vid sina hundar. Han sade: »icke tigger jag om mitt lif, efter som jag i alla fall en gång skall dö. Men ett bedes jag, att jag får läsa mitt Pater noster och spela en psalm på min pipa. Det är så skick och sed uti vårt land.» Jätten samtyckte till denna begäran; men sade att han inte ville vänta länge. Svennen föll nu på knä, läste andäktigt ett Pater noster, och begynte spela på sin pipa, att det ljöd öfver både berg och dalar. Men i samma stund miste trolldomen sin makt, och hundarne blefvo lösa igen. De kommo nu farande som en stormvind, och rusade in i berga-salen. Genast steg pojken upp, och ropade: »Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom i mång sinom tusende flingor.» Då störtade hundarne öfver jätten, och refvo honom i oräkneliga stycken. Derefter tog pojken allt gods som låg i berget, spände jättens hästar för en förgyllande karm, och lagade sig att fara bort det fortaste han förmådde.
Då nu konunga-döttrarne åter träffades, blef en stor glädje, såsom hvar man kan tänka, och alla tackade ungersvennen, att han frälst dem utur berga-trollens våld. Men svennen fattade en häftig kärlek till den yngsta prinsessan, och de lofvade hvarandra sin tro och ära. Konunga-döttrarne färdades så vägen fram, med lek och skämtan och allsköns glädje, och svennen tjente dem med tukt och hyllest, som det kunde höfvas förnäma jungfrur. Men under färden lekte prinsessorna med svennens hår, och bundo till en hugkomst hvar sitt fingerguld i hans långa lockar.
En dag, medan de ännu voro på vägen, mötte dem tvänne vandringsmän, som färdades samma led. De begge främlingarne gingo i slitna kläder, deras fötter voro sårade, och man kunde väl se uppå männens skick, att de hade gjort en lång resa. Svennen lät nu hålla med sin karm, och sporde hvilka de voro och hvadan de kommo. Främlingarne genmälte, att de voro tvänne prinsar, hvilka dragit ut att leta efter de tre bergtagna jungfrurna; men deras färd hade haft liten framgång, så att de nu måste vandra hem, snarare som staf-karlar än som konunga-söner. När pojken hörde detta, gjordes honom ondt om de begge vandringsmännen, och han frågade om de ville fara med honom i den fagra karmen. Prinsarne tackade mycket för detta anbud. De färdades så tillsamman, och kommo i landet som konungen, prinsessornas fader, hade att råda öfver.
När nu prinsarne fingo veta huru svennen frälst de tre konunga-döttrarne, kände de en stor afund, och tyckte att deras egen färd varit dem till ringa båtnad. De lade så råd, huru de skulle svika ungersvennen, och sjelfve vinna ära och hyllest. Men de gömde sitt onda anslag, intill dess de kunde finna ett lägligt tillfälle. Då kastade de sig plötsligen öfver sin följeslagare, grepo honom vid halsen, och qväfde honom. Derefter hotades prinsessorna med döden, om de inte ville aflägga ed, att förtiga hvad som skett. Som nu konunga-döttrarne voro i prinsarnes våld, dristade de icke vägra till denna begäran. Men det gjordes dem stor ynk om ungersvennen, som för dem låtit sitt lif, och den yngsta prinsessan sörjde honom af allt sitt hjerta, så att hon icke mer ville njuta någon glädje.
Efter denna stora ogerning drogo prinsarne till kungs-gården, och man kan väl veta hvad fröjd der blef, att konungen fick igen sina trenne döttrar. Undertiden låg den fattige svennen uti skogs-snaret, såsom död. Men han var icke alldeles öfvergifven, ty de trogna hundarne lade sig omkring honom, värmde hans kropp emot kölden, och slickade hans sår. De vände icke åter härmed, förrän deras herre qvicknade vid, och kom till lifs igen. När han så hade återfått helsa och krafter, begynte han vandra vägen fram, och kom efter många vedermödor till kungs-gården, hvarest prinsessorna hade sitt hemvist.
Vid svennen trädde in, märkte han stort gny och skämtan öfver hela gården, och ifrån konunga-salen hördes dans och fagert stränga-spel. Då blef han mycket förundrad, och sporde hvad allt detta månde betyda. Tjenaren svarade: »visst må du vara kommen långväga ifrån, som icke förnummit, att konungen återfått sina döttrar ur berga-trollens våld. I dag står de begge äldsta prinsessornas bröllopp.» Pojken sporde så efter den yngsta prinsessan, om äfven hon stod brud; men tjenaren gaf till svars, att hon icke ville hafva någon man, utan bara grät, och ingen visste orsaken till hennes stora sorg. Nu blef svennen åter glad; ty han kunde väl märka att hans fästemö var honom huld och trogen.
Ungersvennen gick så upp i borg-stugan, och lät säga konungen att der var kommen en gäst, som beddes få öka bröllopps-glädjen genom att visa sina hundar. Detta behagade konungen väl, och han befallte att främlingen skulle emottagas på det aldra bästa. Vid nu pojken trädde in i salen, blef stor undran ibland hela bröllopps-skaran öfver hans hurtighet och manliga åthäfvor, och tycktes dem alla, att man sällan såg så båld en ungersvenn. Men de tre konunga-döttrarne hade genast igenkänt honom, sprungo derföre upp ifrån bordet, och flögo pojken i famn. Då tycktes det prinsarne icke godt att länge dväljas der de voro. Men konunga-döttrarne förtäljde huru svennen frälst dem, och hvad annat dem hade vederfarits; och uppsökte till dess mera visso hvar sitt finger-guld i hans hår-lockar.
När så konungen förnam att de begge främmande prinsarne farit med svek och skalka-ränker, blef han mycket vred, och lät med skymf och nesa drifva dem bort ifrån kungsgården. Men den raske ungersvennen undficks med stor heders-bevisning, såsom han det väl hade förtjenat, och samma dag stod hans bröllopp med den yngsta konunga-dottern. — Efter konungens död, blef svennen korad till herre öfver landet, och vardt en båld konung. Och der lefver han med sin fagra drottning, och styrer lyckosamt ännu i denna dag. Sedan var jag inte med längre.