Anmärkningar.
1. En öfverlemning ifrån Wermland förtäljer pojkens sista äfventyr på följande sätt:
Medan ungersvennen ännu satt i berget hos jätten, begynte denne orda mycket fagert om trenne stora kostbarheter, hvilka funnos i hans land. Dessa kostbarheter voro: en källa med lifs-vatten, en buske med sårhelnings-blad, och ett träd med starkhets-blommor. Lifs-vattnet hade sådan makt, att hvem som fick det i sig eller på sig, qvicknade genast till och fick lif, om han ock redan var död. Sårhelnings-bladen egde kraft att läka de farligaste sår, och starkhets-blommorna kunde skänka makt och styrka äfven åt den aldra svagaste. När svennen hörde förtäljas om dessa underbara ting, fick han stor lust att ega dem, och sporde huru sådant skulle tillgå. Jätten svarade: »mig synes rådligast, det du skickar dina hundar att hemta de tre kostbarheterna, och skall jag säga hvarest de finnas.» Svennen dårades af detta illfundiga tal, och skickade genast sina hundar, att skaffa lifs-vatten, sårhelnings-blad och starkhets-blommor.
Men de tre hundarne voro knappast sin kos, förrän jätten steg upp, fattade sitt blanka svärd, och sade: »nu är du i mitt våld och slipper icke undan; ty dina djur äro bundna i berget, och mäkta inte hjelpa dig.» Jätten ville så dräpa ungersvennen; men denne grep till sin pipa, och blåste, så det ljöd öfver berg och dalar. I samma stund blefvo hundarne åter lösa, rusade in i berga-salen, och sleto jätten både sönder och samman inom en handa-vändning. —
I det följande berättas huru svennen blef dräpt af de svekfulla konunga-sönerna, och hans lik kastadt in i tjocka skogen. Men de trogna hundarne ville inte vika ifrån sin herre, utan vaktade honom både natt och dag. När det så lidit någon tid, sade den ene handen: »jag vill springa bort och hemta en flaska lifs-vatten, kanske det hjelper.» Den andre sade: »jag vill springa bort efter sår-helnings-blad, få se hvad det kan göra.» Den tredje sade: »och jag vill springa efter starkhets-blommor.» Hundarne lupo nu åt hvar sitt håll, och kommo snart tillbaka. De stänkte så lifs-vatten uppå sin husbondes lik; genast kom han sig åter före, och hans sår blödde starkt. Derefter lade de friska blad uppå såren, hvilka genast grodde samman och blefvo läkta, ehuru pojken ännu var mycket svag, så han icke orkade röra sig. Sist gåfvo de honom af starkhets-blommorna, då fick han igen sina krafter, och vardt frisk och helbregda som tillförene. När svennen nu hade till fullo repat sig, drog han skyndsamt bort till kungs-gården, vann den unga prinsessan, och kräfde hämnd uppå hofmännen, som så svekfullt hade mördat honom.
2. En uppteckning ifrån S. Småland, kallad Snipp, Snapp, Snorium, bildar öfvergången mellan närvarande saga och förtäljningen om De begge Fosterbröderna (N:o 5), med hvilken sistnämnda den har åtskilliga drag gemensamt. Den Småländska uppteckningen lyder i korthet sålunda:
Det var en gång en mjölnare, som hade tre barn, två flickor och en gosse. När så mjölnaren dog och barnen skulle skifta sitt arf, togo döttrarne hela qvarnen, och lemnade ingenting åt sin broder utom trenne får, hvilka han vallade i skogen. Vid han nu vankade omkring, mötte honom en gammal gubbe, som första dagen bytte sig till ett får, emot en hund vid namn Snipp. Andra dagen kom gubben åter, och bytte sig till ett får emot en hund vid namn Snapp, och tredje dagen likaledes, emot en hund som hette Snorium. De trenne hundarne voro både stora och starka, samt lydde sin herre i allting.
När så pojken icke kunde finna någon trefnad i hemmet, beslöt han draga ut i verlden, och pröfva lyckan på egen hand. Han vandrade nu långt bort, och kom till en stor stad, hvarest husen voro behängda med svart, och allt tydde på någon stor och allmän olycka. Pojken tog herberge hos en gammal fiskare, och sporde efter orsaken till all denna bedröfvelse. Fiskaren svarade, att det var en stor orm vid namn Turenfax, som låg på en ö uti hafvet. Han skulle årligen hafva en skär jungfru till sin föda; men nu hade lotten fallit på konungens enda dotter. När pojken hörde detta, satte han sig i sinnet att våga en dust med ormen, och frälsa prinsessan, om eljest lyckan ville vara honom gunstig.
På utsatt dag for pojken öfver till ön, och afbidade hvad komma skulle. Vid han nu satt som bäst, fick han se hvarest den unga prinsessan kom farandes i en båt, och mycket folk ledsagade henne. Men konunga-dottern stadnade nedanför berget, och grät bitterligen. Då gick svennen fram, helsade henne höfviskt, och tröstade henne så godt han förmådde. När så lidit någon stund, sade svennen: »Snipp! gack till berg-skrefvan, och se om ormen kommer.» Hunden kom tillbaka, viftade med svansen, och sade att ormen icke syntes. Det led så åter en stund, och pojken sade: »Snapp! gå till bergskrefvan, och se om ormen kommer.» Men hunden återkom, utan att hafva sett någon orm. Då sade svennen: »Snorium! gack till berg-skrefvan, och se om ormen kommer.» Hunden gick, men vände snart igen, och skällde häftigt. Pojken kunde häraf väl förstå att ormen nalkades, och lagade sig derföre i ordning till striden.