jag sitter i barmen.’
Nu log Hafs-frun, och mälte:
»sitter du i barmen,
kommer du snart i tarmen.»
Derefter gaf hon svennen många helsningar till hans matmoder, räckte honom en ask med bröllopps-saker, önskade honom lycka på resan, och så skiljdes de ifrån hvarandra.
Ungersvennen gaf sig nu på hemvägen, och glad var han, såsom inte kan synas underligt. Men »det är inte värdt att ropa Hej! förrän man kommer öfver bäcken», som det gamla ordstäfvet lyder; ty prinsen hade icke hunnit längre än till de begge örnarne, förr än käringen ropade:
»örnar! rifven ihjel honom.»
Då blef han mycket förskräckt. Men när örnarne fingo se hvem det var, ville de inte göra honom skada, utan svarade:
’nej, han har gifvit oss mat,
han har gifvit oss mat.’