Någon tid derefter, sade troll-qvinnan: »jag skall nu rida till bröllopps. Gack derföre bort och hemta min gångare, som jag red på när jag sjelf var brud, för fyra och tjugo år sedan.» Då blef prinsen mycket bedröfvad, för han visste aldrig hvar han skulle finna troll-käringens häst. I detsamma kom tärnan åter gåendes, och frågade hvarför han var så ledsen. »Jo», sade prinsen, »käringen har befallt mig gå efter hennes gångare, som hon red på när hon var brud, för fyra och tjugo år sedan; och jag vet aldrig hvar jag skall finna honom.» Flickan tog till orda: »Om du lofvar, att du aldrig sviker mig, vill jag hjelpa dig ännu mer.» Ja, svennen lofvade att aldrig svika henne. Då sade flickan: »gack först efter det betslet, som hänger närmast dörren i stallet.» Prinsen gjorde så. Tärnan fortfor: »här har du en limpa. När du kommer långt, långt bort i skogen, skall du rysta hårdt på betslet; då får du höra ett stort gny och gnäggande. Stig så upp i det högsta träd du kan se. Men när du kommer halfvägs i trädet, skall du rysta betslet ännu hårdare, och skynda dig upp aldra öfverst i toppen. Då kommer hästen rännandes i full flöj, och frustar, och är mycket vild. Men du skall kasta limpan i halsen på honom, så blir han spak och sedig, att du kan fånga honom, som mor har befallt.» Konunga-sonen tackade mycket för dessa goda råd, och dermed skiljdes de åt för den gången.
Prinsen gick så åt skogen, och hade betslet och limpan med sig. När han kommit mycket långt bort, rystade han hårdt på betslet, och kröp upp i det högsta träd han kunde se. Genast fick han höra ett hiskeligt gny och gnäggande, så det genljöd i hela skogen. Vid han så kommit halfvägs i trädet, rystade han om igen, ännu hårdare än förut, och kröp hastigt upp öfverst i träd-toppen. Men i detsamma hördes ett dön, som om jorden skulle remna, och hästen kom rännandes i full flöj, så att träd och buskar brötos ned, hvar han lopp fram. Hästen var stor och hög, som den högsta gran, och han gapade så ledt, som hade han velat sluka prinsen i en enda munsbit. Men svennen lät inte skräma sig, utan var straxt redo, och kastade limpan i hans munn. Då blef hästen spak som ett lamm, och väntade tåligt me’ns prinsen lade betsel på honom. Ungersvennen steg så upp på gångarens rygg, och red hem till berget, såsom trollpackan hade befallt.
När nu berga-trollet fick se att prinsen kom oskadd tillbaka, blef hon mycket misslynt, och lade råd att på annat sätt taga honom af daga. I sådan akt befallte hon sin tärna, att dräpa pojken och steka honom, me’ns hon sjelf var borta i bröllopp. Tärnan lofvade göra som sagdt var. Men när käringen ridit sin kos, gjorde flickan tre kluta-dockor, ställde dem, en vid tröskeln, en vid spiseln, och en vid sängen, och sade, att de skulle svara för henne. Derefter togo hon och ungersvennen allt det gods och guld som låg i berget, och gåfvo sig på flykten. När så troll-qvinnan kom hem ifrån brölloppet, var hon mycket trött, och lade sig att sofva, och sof ett helt dygn. Vid hon nu vaknade, sporde hon sin tärna åt: »höres’ du min tärna, har du stekt pojken ännu?» Då svarade dockan som stod vid tröskeln: ’ja, jag håller just på att elda ugnen.’ Käringen vände sig derefter om, och somnade, och sof ännu ett dygn. Vid hon nu vaknade, sporde hon åter: »höres’ du min tärna, har du stekt pojken ännu?» Då svarade dockan som stod vid spiseln: ’jag håller just på att sätta in honom.’ Trollet vände sig derefter om, somnade tungt, och sof ännu ett dygn. Vid hon så vaknade, ropade hon å nyo: »höres’ du min tärna, är pojken stekter ännu?» Dockan som stod vid sängen svarade: ’ja, jag håller just på att taga ut honom.’ Då steg trollqvinnan upp, och gick till tärnans kammare; men vid hon kom derin, såg hon ingen, utom de tre kluta-dockorna som stirrade emot henne.
Käringen kunde nu väl veta huru det var tillgånget, och blef öfvermåttan vred. Hon ropade derföre sina karlar, och bjöd dem genast draga ut och leta efter flyktingarne. Bäst det nu var, fingo konunga-sonen och hans käresta höra ett starkt sus och dön i luften. Då sade tärnan: »hör du huru det susar? Nu har mor skickat alla sina karlar efter oss.» Hon skop derefter prinsen till en törn-buske, och sig sjelf till en ros som stod i busken. Men karlarne fäste ingen akt vid busken och blomman, utan drogo förbi i fullt flygande. När de så kommo tillbaka, sporde käringen: »nå, hafven J sett någonting?» Männen genmälte: ’vi sågo ingenting, förutom en liten törn-buske med en ros uti, som stod vid vägen.’ Då blef troll-qvinnan illa till mods, och sade: »just dem skullen J hafva tagit. Nu får jag väl lof att sjelf gifva mig å stad.»
Berga-trollet gaf sig derefter på väg att leta efter konunga-barnen, och färdades mycket fort, så det hven i luften. Då sade tärnan till sin följesvenn: »hör du huru det susar och dönar så hiskeligt? Nu är mor sjelf ute och vankar.» Hon skop derefter sig och sin fästeman till tvänne ankor, och de summo så öfver sjön, som låg framför dem. Men när käringen kom fram, och såg konunga-barnen vid den andra stranden, lade hon sig ned, och drack ut hela sjön. Just i detsamma gick solen upp. Då ropade tärnan: »se! hvilken fager jungfru der rinner upp.» Vid nu käringen vände sig om, sprack hon midt itu; för man skall veta, att trollen inte ha makt till att se uppå solen.
Prinsen och hans fästemö färdades derefter vägen fram, och kommo till kungs-gården. Då ville svennen nödvändigt helsa på sina fränder, men när han kom dit, gick det som man kunde vänta, han förgat sin brud, och allt annat som händt honom me’ns han var i berget. Konungen och drottningen lade så råd samman, att deras son skulle fästa sig en konunga-dotter, och prinsen sjelf var genast redo, att göra efter deras bud och vilja. När så bröllopps-dagen kom, gick den stackars tärnan fram till kungs-gården, och beddes få hjelpa till som tjenste-mö. Hon hade med sig en anka och en ank-bonde, som vankade af och an i bröllopps-salen. Vid nu gästerna sutto till bords, i allsköns ro och gamman, tog tärnan fram sina tre sädes-korn, och kastade dem uppå golfvet. Genast lopp ank-bonden till, och tog alla tre kornen. Då slog tärnan honom med handen, och sade: »Tvy vare dig! som så utskjuter din maka.» Men när brudgummen hörde dessa ord, kände han igen sin rätta fästemö, och mindes all den troskap och huldhet hon visat honom. Han sprang så upp ifrån bordet, tog den fagra tärnan i famn, och sade att hon skulle blifva hans drottning. Den främmande konunga-dottern blef derefter gift med en af prinsens fränder, och sedan lefde de lyckliga i alla dagar.