Det var en gång i gamla, gamla dagar en konung, som hade en enda dotter. Den unga prinsessan var blid till sinnes, och fager till åsyn, så hon vann allas hjertan som sågo henne. När hon nu blifvit vuxen, voro der många prinsar och ungersvenner, som eftersträfvade hennes hand och kärlek, och ibland dem var en båld konunga-son ifrån ett annat rike. Han samtalade ofta med den väna mön, och de unga tu sämjades så, att de gerna ville ega hvarandra.
Medan detta var å bane, hände sig att der brast ut örlig, och fienden föll in i landet med en stor krigshär. Såsom nu konungen icke hade makt att stå honom emot, lät han bygga en jord-kula midt i mörka skogen, för att der gömma sin dotter undan krigets farligheter. Han försåg henne ymnigt med lifs-medel, och gaf henne till sällskap en tärna, samt en hund och en hane, som åt dem skulle skilja dygnets skiften. Derefter lagade konungen sig till strids, och den unge prinsen gjorde sig redo att följa honom. Men när konunga-barnen skulle skiljas åt, kände de en stor hjertans sorg å begge sidor, och samtalade länge med hvarandra. Prinsessan tog till orda: »min hug säger mig att vi icke snart månde åter råkas; derföre vill jag bedas en bön, som du icke får afslå. Du skall lofva, att aldrig gifta dig med någon, som icke kan tvätta fläckarne ur detta hand-kläde, och väfva denna gull-väf till ända.» Vid dessa ord räckte hon sin fästeman ett arme-linn, och en väf, som var konstigt virkad med guld och silke. Prinsen tog hand-klädet och gull-väfven, och sade att han aldrig skulle glömma sin kärestas ord. Dermed skiljdes de ifrån hvarandra. Konunga-dottern sattes i jord-kulan; men prinsen och den gamle konungen drogo bort, för att värja landet emot fienden.
När nu härarne möttes, blef der ett häftigt slag. Men lyckan var konungen emot, så han föll i striden med stor berömmelse; och den unge prinsen måste utan seger vända hem till sitt eget rike. Derefter for fienden fram öfver hela bygden, med sköfling och man-dråp, brände upp kungs-gården, och härjade vida omkring. Slutligen drog han sina färde, och var landet då föga bättre än en ödemark. Men ingen visste hvad som blifvit af konunga-dottern, om hon var död, eller fallit i fiendens hand.
Emedlertid sutto prinsessan och hennes tärna i jord-kulan, och sömmade gull på knä, me’ns de väntade att konungen skulle komma hem igen. Men dag gick in, och dag gick ut, och ändock kom han icke tillbaka, för att fria dem ur deras fångenskap. Det led så sju runda år. Då voro lifs-medlen till ända, så jungfrurna icke hade något att lefva af, utan blefvo tvungna att slagta sin hane; men ifrån den dagen visste de icke hvad tiden skred, och så tycktes dem deras lott vara tyngre än förut. Kort derefter dog tärnan af sorg och hunger, och nu var konunga-dottern alldeles ensam i den mörka jord-kulan. Då visste hon icke hvad hon skulle taga sig före i sin stora nöd. Omsider grep hon till en knif, och begynte rifva i taket utan uppehåll, både arla och serla. Huru hon nu bar sig åt, lyckades det henne till sluts att göra en öppning i stock-verket; och hon kom så på tredje dagen ut ur jord-kulan, hvarest hon suttit så länge.
Konunga-dottern klädde sig derefter i tärnans drägt, lockade sin hund, och begynte vandra genom ödemarken. När hon så färdats både länge och väl, utan att träffa någon, märkte hon en rök som steg upp emellan träden, och kom nu omsider till en gammal man, som brände kol i skogen. Prinsessan gick fram till kolaren, beddes litet mat, och sade att hon ville gerna bistå honom vid hans arbete. Mannen gaf henne så en beta bröd, och hon halp honom att bränna kol. Medan de nu talades vid, sporde den unga mön efter tidningar, hvad nytt som timat i landet. Då förtäljde gubben om konungens död, och allt annat som tilldragit sig under de sista åren. Men konunga-dottern blef öfvermåttan bedröfvad, och det rann henne i hugen, huru »den har få vänner, som räknar många gröna grafvar.»
När det så lidit någon tid, och kolen voro brända, sade gubben att han icke vidare behöfde någon hjelp, utan rådde prinsessan söka tjenst uppå kungs-gården, helst som han väl kunde se, att hon icke var van vid tungt arbete. Konunga-dottern begynte nu åter sin vandring, och intet är förtäljdt om hennes färd, förrän hon kom till en stor sjö. Då visste hon icke huru hon skulle fara öfver vattnet, utan satte sig ned på stranden, och var mycket bedröfvad. Men i detsamma kom der en stor ulf löpandes ur skogen. Ulfven qvad:
»Gif mig din hund,
skall du komma öfver våg och grund.»
Nu blef konunga-dottern illa vid, men hon dristade icke neka till ulfvens begäran, utan gaf honom hunden. När så ulfven ätit sig mätt, tog han till orda: