»Sätt dig på min rygg,
skall du fara tröster och trygg.»
Genast satte sig prinsessan uppå hans rygg, och så bar han henne öfver sjön till andra landet. Men på stranden var en fager kungsgård, och öfver kungsgården rådde konunga-sonen, han som i unga dagar lofvat prinsessan sin tro och ära.
Nu bör förtäljas, att medan prinsessan satt i jord-kulan, hade konungen dött, och prinsen blifvit herre öfver landet efter sin fader. När så åren skredo fram, bådo konungens män att han skulle se sig om efter en drottning; men han ville inte lyssna till deras råd, ty han tänkte alltjemnt uppå den fagra mön, som han trolofvat i sin ungdom. Der gingo så sju runda år förbi, utan att någon hört eller förnummit det aldraminsta om den väna konunga-dottern. Då kunde konungen icke längre tänka att hon var vid lif; han rådslog derföre med sina män, och lät utgå ett påbud, att den skulle blifva hans drottning, som kunde fullborda prinsessans gull-väf och tvätta fläckarne ur hennes hand-kläde. När detta blef spordt öfver länderna, kommo jungfrur och mör ifrån både östan och vestan, ty de ville gerna ega den unge konungen; likväl var ingen så snäll, att hon kunde fullgöra hans vilkor. Men just i de dagarne var der kommen en förnäm jungfru, som likaledes ville pröfva sin lycka. Till henne gick prinsessan, kallade sig Åsa, och beddes erhålla tjenst. Hon blef så antagen till tärna hos den främmande jungfrun; men der var ingen uppå kungs-gården, som kände, hvem hon rätteligen var.
Prinsessans matmoder skulle nu fullborda konungens väf; men det gick henne som det gått de andra, hon förmådde inte reda den konstiga väfnaden. Häröfver bar jungfrun en stor harm, och visste inte rätt huru hon skulle bete sig. Då hände sig en dag, me’ns hon var ute, att den förklädda prinsessan satte sig vid virke-stolen, och väfde ett långt stycke. När så jungfrun kom igen, och märkte att väfven skridit framåt, blef hon väl tillfreds, och undrade hvem som hulpit henne. Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det var, men måste omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun öfvermåttan glad, och satte prinsessan att virka på väfven; men ingen visste att det var tärnan, som virkade i sin matmoders ställe.
Der gick nu ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den främmande jungfrun väfde på den konstiga väfven. Då blef mycket taladt om konungens giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-stugan, för att se huru det led med profvet. Men när konungen kom in, stod väfven alltid stilla, och ingen arbetade på virke-stolen. Detta föll konungen sällsamt före, och han sporde den främmande jungfrun, hvi hon aldrig väfde när han var derinne. Jungfrun undskyllade sig, och svarade med list: »Herre! jag är alltför blyg att kunna arbeta, me’ns du ser uppå.» Konungen lät sig nöja med detta svar, och det stod så icke långt om länge, förr än väfven var färdig.
Den främmande jungfrun skulle derefter tvätta fläckarne ur prinsessans arme-linn; men det gick henne som det gått de andra, ju mer hon tvådde, dess mörkare blef klädet. Häröfver bar jungfrun en stor harm, och visste inte rätt huru hon skulle bete sig. Då hände sig en dag, me’ns hon var ute, att den förklädda prinsessan satte sig ned att två hand-klädet, och som hon lade hand dervid, blef fläcken genast mindre. När så jungfrun kom tillbaka, och märkte hvad som händt, blef hon väl tillfreds, och sporde hvem som hulpit henne. Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det var, men måste omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun öfvermåttan glad, och satte prinsessan att tvätta på hand-klädet; men ingen visste att det var tärnan, som tvättade i sin matmoders ställe.
Der gick nu åter ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den främmande jungfrun tvådde fläckarne ur klädet. Då blef mycket taladt om konungens giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-stugan, för att se hvad det led med profvet. Men för hvar gång konungen kom derin, stod arbetet alltid stilla, och ingen tvättade på klädet. Detta föll honom sällsamt före, och han sporde hvi den främmande jungfrun aldrig tvättade när han var inne. Jungfrun undskyllade sig, och svarade med list: »Herre, Konung! icke kan jag tvätta duken, när jag skall hafva röda guld-ringar på fingrarne.» Konungen lät sig nöja med detta svar; och det stod så icke långt om länge, förr än fläckarne voro tvättade bort ur prinsessans arme-linn. Den främmande jungfrun hade så uppfyllt alla konungens vilkor.
När allt detta spordes, blef mycken glädje öfver land och rike, och der skedde stora tillrustningar för konungens bröllopp. Men på sjelfva bröllopps-dagen blef bruden hastigt sjuk, så hon inte orkade rida till kyrkan med den öfriga skaran. Som hon nu icke ville låta någon veta orsaken till sin sjukdom, talade hon lönligen med sin tärna, och bad henne rida brud i sitt ställe. Den unga prinsessan jakade härtill: hon blef så höljd i brud-lin, smyckades med röda ringar, och sattes på en fager gångare; men ingen visste att det var tärnan, som red i sin matmoders ställe. Derefter gaf sig bröllopps-skaran på väg, med stor ståt, och spel, och annan glädje, såsom sed har varit i gamla dagar. Men prinsessan sörjde i lön, och hennes hjerta var tungt, när hon så skulle fara rida brud för en annan, med honom som i unga dagar vann hennes tro och kärlek.
Bröllopps-skaran färdades nu vägen fram; bruden satt på sin gångare med rödan gull-krona men blekan kind, och brudgummen red henne aldra näst; ehuru han visst icke tänkte hvad hennes hjerta månde sörja. När de så farit ett stycke, kommo de till en bro; men det var spådt att bron skulle brista, om någon brud for deröfver, som icke var af konungslig ätt. Då qvad prinsessan: