När de nu kommit till kyrkan, tog prinsen fram ett par handskar och ett gull-äpple, gaf dem åt sin unga brud, och tog hennes löfte, det hon ej skulle lemna dem ifrån sig, utom endast till honom. Bröllopps-skaran for derefter hem, och den främmande jungfrun trädde i prinsessans ställe. Men om qvällen frågade brudgummen efter handskarne och gull-äpplet, som han gifvit henne. Då sprang tärnan bakom sin matmoders rygg, och räckte fram smyckena. Men konungen märkte hennes list, fattade handen som höll gull-äpplet, och sade: »dig, och ingen annan, vill jag hafva till min drottning.» Nu förtäljde konunga-dottern hvem hon var; men den främmande jungfrun fick vända hem till sitt igen.
2. En tredje öfverlemning ifrån S. Småland, förtäljer om en prinsessa, vid namn Klara, som af sin elaka styfmoder sattes i berget; men slutligen frälstes af en ulf, som bar henne ut igenom en klyfta.
Efter långa vandringar i skogen, anlände konunga-dottern omsider till en kolare, och halp honom vid hans arbete. Men för hvarje gång prinsessan blef smetig om händerna, ville hon genast tvätta sig, och mannen kunde deraf väl finna, att hon icke var van vid slikt göromål. Han skickade henne derföre hem till sin hustru, att tvätta byk. Men det gick sammaledes. Då visade kolaren henne vägen till kungs-gården, hvarest hon fick tjenst som tärna hos sin half-syster, och för henne sömmade skjortan och tvättade hand-klädet. När så prinsessan skulle stiga till häst, att rida brud för sin matmoder, qvad hon:
»Stå, fåle grå!
dig skall ett konunga-barn rida uppå.»
Då sporde konungen: ’hvad säger du, min vän?’ Bruden svarade: »jo, jag talar till min häst, me’ns jag fördrifver tiden.»
När brud-stassen farit ett stycke, gol göken. Då qvad prinsessan:
»Göken gal i tallen.
Hemma är brud, och föder barn i stallen.»
’Hvad säger du, min vän?’ sporde konungen åter. Prinsessan svarade: »jo, jag talar till min häst, me’ns tiden går.»