4. En öfverlemning ifrån Westergötland förtäljer, huruledes konungen gaf de begge äldste prinsarne hvar sin troll-bössa, och der troll-kulorna föllo, skulle de söka sig fästemör. Men Aske-pjesken var styf-barnet, han fick ingen troll-bössa, utan måste hjelpa sig sjelf bäst han kunde.
När Aske-pjesken nu kom på väg, mötte han en gammal gumma, som frågade hvart han ärnade sig. Prinsen sade som det var. Då tog käringen upp en sten ifrån vägen, och sade: »vänta, skall jag hjelpa dig. Tag denna sten! hvar helst den stadnar skall du söka din lycka.»
Aske-pjesken kastade nu stenen såsom käringen hade lärt honom, och den stadnade i en stor ene-buske. Vid han nu gaf sig att söka i busken, fann han dörren till en liten jord-koja. I kojan brann eld på spiseln, bordet stod dukadt och sängen bäddad, men ingen lefvande varelse syntes till, utom allenast en liten råtta, som sprang och pysslade på golfvet. Aske-pjesken satte sig så att äta och dricka, och lade sig om natten i den uppbäddade sängen. Men han hade inte väl lagt sig, förr än råttan lade sig vid hans sida. Såsom han nu tyckte det var synd om det lilla djuret, lät han henne vara; men om morgonen när han vaknade, fanns der icke mer någon råtta, utan i dess ställe en fager konunga-dotter, som låg och sof på bädden. Henne fästade Aske-pjesken till sin gemål.
Aske-pjesken fullgör nu lyckligen sin faders prof, och sagan lyktar dermed, att han löser alla små råttorna från deras förtrollning, genom att kasta dem, en efter annan, på ett brinnande bål; hvarefter den lilla jord-kojan återtager sitt rätta utseende, och bytes till en präktig kungs-gård.
5. En uppteckning ifrån S. Småland förtäljer likaledes om en konung, som sände sina tre söner ut i verlden till att se sig om efter hustrur. Som nu den äldste prinsen red framåt vägen, fick han se en liten fager råtta, som lopp framför honom, och huru han red, var alltid den lilla råttan tätt vid häst-fötterna. Han ropade så åt henne, att hon borde gifva sig undan, eller han skulle rida ihel henne. »Nej,» svarade råttan, »gör inte det, utan haf mig till din brud; du skall inte lida på det.» Men prinsen log åt hennes begäran, slog efter henne, och red sina färde.
Något derefter kom den andre prinsen ridandes, och det aflopp på samma sätt. Slutligen kom den yngste prinsen; han samtyckte till den lilla råttans begäran, och fästade henne till sin käresta. Sedan följdes de åt till en stor jord-fast sten, under hvilken råttan hade sitt bo; der lopp hon ned, och kom straxt tillbaka med en ring, som hon gaf åt konunga-sonen. Men ringen var skuren af en enda ädel-sten, och så kostbar, att han vida öfverträffade de ringar som prinsens bröder fått af sina kärestor.
Konungen ville nu veta, om hans son-hustrur voro snälla att baka och att brygga; men för hvar gång red den yngste prinsen bort till den jordfasta stenen, träffade den lilla råttan, och förtäljde sitt ärende. Han kom så hem igen med ett bröd så hvitt, och ett öl så godt, att konungen och hans män önskade de måtte alltid hafva sådant bröd och sådan brygd.
Slutligen lät konungen reda till bröllopp, och bad prinsarne fara bort och hemta sina kärestor. Konunga-sönerna drogo så åt hvar sitt håll, och den yngste prinsen red bort till den jord-fasta stenen. När nu morgonen kom, att han och hans fästemö skulle fara till kungs-gården, satte den lilla råttan sig uti ett ägg-skal, som drogs af sex stora tor-baggar, med två stora brömsar såsom spann-ridare, och sedan bar det af i fullt fläng. Men prinsen var illa tillfreds med hela grannlåten, och sporde sin käresta, huru hon menade att allt detta månde lyktas. »Åh», svarade råttan, »det har ingen fara, allenast du gör med mig, såsom du ser dina bröder göra med sina fästemör.» Detta lofvade prinsen.
Som de nu drogo in i kungs-gården, voro prinsens begge bröder före honom, och när de kommo fram, lyftade de hvar sin käresta utur karmen och kysste henne. Straxt gjorde den yngste prinsen så med. Men i detsamma skedde en underlig ting; ty ägg-skalet blef till en gull-smidd karm, tor-baggarne till granna hästar, brömsarne till små-svenner, och den lilla råttan till den aller som fagraste prinsessa.
Nu blef brölloppet drucket med lust och med fröjd. När det hade stått några dagar sade konunga-dottern till sin gemål: »rid nu bort till den jord-fasta stenen, der jag hade mitt bo; tag vatten ur källan och ös på stenen!» Prinsen gjorde så. Men i detsamma förbyttes stenen till ett präktigt slott, som var uppfyldt med svenner och riddare och mycken annan herrlighet, och sedan rådde konunga-sonen och hans fagra prinsessa öfver kungs-gården och kunga-riket så länge de lefde.