6. I en uppteckning från Östergötland inledes sagan dermed, att de tre konunga-sönerna hade fångat en liten hvit råtta, som de höllo instängd i sin kammare. Men den yngste prinsen ömkade sig öfver det lilla djuret, och släppte en vacker dag ut henne i skogen.
Någon tid derefter lät konungen kalla sina söner, och sade att han ville sätta dem tre prof före, till att utröna deras förstånd och lycka. Första profvet var, hvem som kunde skaffa sig det finaste gull-nätet; andra profvet, hvem som förde hem den skönaste gull-kronan, och tredje profvet, hvem som kunde vinna den fagraste fästemön. Hvarje prof skulle vara fullgjordt inom ett år. Men den af bröderne som vann priset framför de andre, skulle få ärfva konunga-riket efter sin faders död.
Prinsarne begynna nu sin färd, och den yngste prinsen kom efter många äfventyr djupt in i skogen. Der for han vilse. Bäst han nu red kom han till en en-buske, och under en-busken öppnade sig marken, att han fann en väg ned i jorden, och stadnade så icke förr än han kom till ett stort, präktigt slott. Men öfver det stora slottet rådde en fager, hvit råtta, och var det samma lilla råtta som prinsen hade frälst, när hon hölls instängd af hans bröder.
Prinsen dröjde nu tre hela år i det underjordiska slottet, och tycktes honom att åren gingo som dagar, så fagert och lustigt var det hos den lilla råttan. Han vann så först gull-nätet, sedan gull-kronan, och fästade omsider den lilla råttan sjelf till sin käresta. Men på färden till kungs-gården byttes hon till den fagraste prinsessa, så att prinsen i allt vann priset framför sina bröder.
7. Vi hafva framför oss en annan något yngre öfverlemning ifrån Östergötland. Den kallas: Jungfrun under Finger-borgen, och företer följande afvikelser:
Sedan konungen befallt sina söner draga bort och söka sig fästemör, vandrar den yngste prinsen hela dagen ensam och bedröfvad omkring i skogen. Slutligen träffar han en liten stuga på en grön äng, och blir der mycket väl emottagen af en gammal gumma, som lånat honom herberge öfver natten.
Andra morgonen väcktes prinsen af en öfvermåttan ljuflig sång, men kunde icke upptäcka sångerskan, förrän gumman kom in och sade, att det var hennes dotter som sjöng. Flickan var både vän och fager; men så liten till vext, att hon satt gömd under en finger-borg på bordet. Slutet blef likväl, att konunga-sonen fästade henne till sin käresta, och erhöll vid afskedet en sölf-bodd knif till föräring åt sin fader.
När nu prinsarne kommo hem, hade de äldste bröderna mycket att förtälja om sina fästemörs rikedom, och medförde många kostliga gåfvor åt sin fader. Men ingen vårdade sig om att fråga den yngste prinsen, huru hans färd aflupit. Slutligen gick han sjelf fram, och räckte konungen den sölf-bodda knifven. Då teg konungen en lång stund, ändteligen utbrast han: »jag har alltid fruktat att af dig få ett sorge-barn, och nu kan jag se att min spådom gått i fullbordan; ty aldrig har du på ärligt vis bekommit en sådan kostbarhet.»
Något derefter ville konungen se prof på sina blifvande son-hustrurs slöjd. De äldste bröderne foro så bort till sina prinsessor, och den yngste vandrade tills han kom till stugan, hvarest han hade sin lilla jungfru. Der erhöll han vid afskedet ett sadel-tyg, som var stickadt med gull och ädla perlor. Men det gick såsom förut: konungen ville ej tro att han hade bekommit en sådan dyrbarhet på ärligt vis.