Nu tyckte prinsen och hans käresta, att det minsann inte var värdt dröja tills gästerna skulle komma; utan de togo den gyllene spinn-rocken, gull-härfveln, gull-pungen och många andra kosteliga ting, och drogo hastigt sina färde ifrån kungs-gården. När de så vandrat både länge och väl, kommo de omsider till ett präktigt slott, som låg och glimmade i solskenet; men på slottets gård stod en grön buske, och alltsom de nalkades hördes derifrån ett ljufligt spel, liksom af harpor och fogel-sång. Nu var det prinsessan som blef glad, ty hon igenkände att detta var de tre sjungande löfven, som hon fått af sin fader. Men hennes glädje blef ännu mycket större när hon kom fram, och fick se hvarest hennes små barn och prinsens systrar, och mycket annat folk gingo emot dem, och folket helsade prins Hatt för konung och prinsessan för drottning. Så fingo de lön för all sin trogna kärlek, och lefde sedan lyckliga och nöjda i många, många år; och prinsen styrde sitt rike med vishet och mandom, så att mäktigare konung och huldare drottning aldrig ha funnits. Men de tre sjungande löfven upphörde icke att spela, utan klingade dag och natt, så ingen vet omtala ljufligare sång, och aldrig var någon sorgefull, att han icke blef glad när han fick höra den. Och så var sagan all.
Anmärkning.
I en öfverlemning från Westergötland förtäljes om en konung som drog ut på jagt, men blef skild ifrån sitt folk och for vill, så att han icke kunde finna vägen hem. När han så vankat hela dagen, mötte han om aftonen en dverg. Dvergen sade: »lofva mig det första lif du möter i din gård, så skall du slippa hän!» Men konungen ville icke ingå på hans begäran.
Andra dagen gick det på samma sätt. Konungen for åter vilse, mötte dvergen, och svarade som förut. Ändteligen, den tredje qvällen, måste han gifva etter för dvergens begäran, och utlofva det första lif han skulle möta. Han slapp så ur skogen; men när han kom hem, se, då mötte honom hans enda dotter, den unga prinsessan.
Konungen tänkte nu icke mera på sitt löfte som han gifvit dvergen; men en vacker dag kom der en stor krigshär dragande emot kungs-gården: hären bestod af ulfvar, björnar och allehanda vilda djur, och deras höfding var en stor hvit björn. Björnen sade, att de skulle förstöra kungs-gården och rifva ihel hvart mans barn, om konungen icke höll sitt ord som han lofvat. Konungen måste så gifva efter, och björnen förde prinsessan till en kula långt bort i vilda skogen. Der lefde de samman i många år; men hvar natt byttes björnen till en fager unger-svenn, ehuru han strängeligen förbjudit sin käresta att se på honom vid ljus.
Fortsättningen öfverensstämmer med uppteckningen B. — Konunga-dottern erhåller af sin styf-moder ett ljus, som hon tänder om natten för att beskåda sin man. I detsamma rinner en droppe ifrån ljuset och faller på svennen, så att han vaknar, blir åter till en hvit björn, och löper sina färde; men konunga-dottern gifver sig med stor sorg på väg för att leta efter honom.
När hon nu hade vandrat både länge och väl, kom hon sent omsider till en gammal, gammal gumma, som bodde i en liten jord-kula. Här gick hon in, helsade höfviskt: »god qväll, kära mor!» och sporde om den gamla visste någon besked om hennes man, prins Hvitbjörn. Käringen svarade: »jag har suttit här i så många år, men ännu har ingen enda kallat mig kära mor. Det skall du ha godt af. Om din man vet jag ingen besked; men kanske att någon af mina undersåter hört honom omtalas.» Dermed gick hon ut, blåste i sin pipa, och straxt församlade sig en otalig mängd ulfvar; men ingen hade hört om den hvita björnen. Käringen gaf så befallning åt en stor grå ulf, att han skulle föra prinsessan till gummans syster, som rådde öfver björnarne; men ulfven undskyllade sig, att han var så gammal och så hungrig. Käringen återlog: »gack i min källare, och ät så mycket kött du orkar. Tag sedan prinsessan på din rygg, och bär henne dit jag har sagt! Men sker henne något ondt på vägen, så gäller det ditt lif.» Ja, nu tordes ulfven inte annat än lyda sin matmoders befallning. Vid afskedet gaf käringen åt prinsessan en rulle vägg-dukar, sägande, att de väl någon gång kunde blifva till nytta.
Andra qvällen kom prinsessan till käringens syster, som rådde öfver björnarne. Här aflopp allt på samma sätt, och prinsessan erhöll vid afskedet en präktig garn-vinda. — Ändteligen, tredje qvällen, kom hon till den tredje systern, som rådde öfver lejonen. Äfven här gick det på samma vis, och prinsessan erhöll vid afskedet en gyllene spinn-rock. Men ett gammalt lejon visste besked om prins Hvitbjörn, och erhöll befallning att bära prinsessan till kungs-gården hvarest han bodde. Der fick hon herberge i höns-huset, bjöd troll-drottningen till gäst, afstod alla sina tre kostbarheter, och fick så ändteligen tredje natten tala med sin man.
Dagen efter lät prinsen tillreda ett stort gästabud, och bjöd alla förnäma män i hela riket. Som de nu sutto till bords och voro glade, sporde prinsen, hvad straff den vore värd som skiljer två makar åt. Troll-packan svarade: ’Jo,’ ’den är värd att dö utan alla nåder.’ Prinsen återtog: »nu har du fällt din egen dom; den domen skall du ock undergå.» Dermed förtäljde han huru drottningen skiljt honom ifrån sin käresta, och allt annat såsom det tilldragit sig. Troll-packan fick så gå till döden: men prins Hvitbjörn och hans prinsessa lefva och må väl ännu i denna dag.