C. Den Halte Hunden.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en konung, såsom mången är väl det; han hade tre döttrar. De voro unga och fagra, så det aldrig kunde ges fagrare vif; likväl märktes en stor åtskillnad dem emellan, ty de två äldsta voro höga både i färd och sinne, deremot var den yngsta vän och blid, och älskades af alla. Tillika var hon vacker som en dag och mjäll som en snö, så att hon ännu vida öfverträffade sina systrar i skönhet.
Det hände sig en dag, att konunga-döttrarne sutto tillsammans i fru-stugan, och föll så talet på fästemän. Då sade den äldsta: »ja, om jag någonsin skulle gifta mig, vill jag ingen ha, utan jag får en man som har gull-hår och gull-skägg.» Den andra utbrast: »och jag vill ingen ha, utan jag får en man som har silfver-hår och silfver-skägg.» Men den yngsta prinsessan sade ingenting, utan teg. Då sporde hennes systrar om icke hon äfven hade tänkt hvad friare hon önskade sig. ’Nej,’ svarade jungfrun, ’det har jag inte; utan är det så att ödet ämnar mig en man, vill jag vara nöjd sådan jag får honom, vore det också inte annat än en halter hund.’ Häråt logo de andra prinsessorna, och skämtade, och mente tro på, att den dag väl kunde komma när hon talade annorlunda.
Men »mången säger sannt och vet det inte», och så var det med konunga-döttrarne; ty förrän året var om hade de alla tre fått fästemän, hvar såsom de sjelfva önskat. Till den äldsta prinsessan friade en man som hade gull-hår och gull-skägg, och vann straxt hennes ja och samtycke. Till den andra friade en man med silfver-hår och silfver-skägg; och han fick också ja, och fäste prinsessan till brud. Men den yngsta konunga-dottern fick ingen friare, utom allenast en halter hund. Då rann henne i sinnet hvad samtal blifvit fördt i fru-stugan, och hon tänkte vid sig sjelf: »Herre Gud nåde mig för giftermål jag lärer få!» Likväl ville hon icke gå ifrån sitt ord som hon en gång hade sagt, utan gjorde hon, som hennes systrar, och gaf hunden sitt ja och samtycke. Derefter stod brölloppet i många dagar, med stor ståt och mycken tillrustning. Men när gästerna lekte och voro glada, satt den yngsta bruden för sig sjelf och grät, och när de andra logo under skinn, runno hennes tårar, så det var en stor ynk till att se.
När nu brölloppet var drucket, skulle de nygifta fara hvar hem till sitt. Då fingo de två äldsta prinsessorna åka i granna karmar, med stort brud-följe och annan heders-bevisning; men den yngsta måste gå till fots, såsom hennes man, hunden, hvarken hade häst eller köre-svenn. När hon så vandrat både länge och väl, kommo de omsider i en stor skog som aldrig ville ta ända; men allt linkade hunden före, och konunga-dottern gick efter och grät. Bäst de nu gingo, fick hon plötsligen se hvarest der låg framför dem ett präktigt slott, och rundt omkring voro fagra ängar och gröna lunder, så aldringen har sett så grannt. Då stadnade prinsessan, och frågade hvad detta månde vara för ett stort hus. »Jo,» sade hunden, »detta är vårt hem; här skola vi bo, och här skall du hädanefter råda i all ting.» Nu log jungfrun emellan tårarne, och kunde icke fyllest undra öfver allt hvad hon såg. Hunden tillade: »jag har nu blott en enda bön att be dig om, och den bönen skall du icke neka mig.» ’Hvad är det för en bön?’ sporde prinsessan. »Jo,» sade hunden, »du skall lofva att aldrig se på mig när jag sofver; sedan skall du få göra i allt annat som du vill.» Ja, prinsessan samtyckte gerna till hans begäran, och så gingo de fram till det stora slottet. Men var det präktigt utantill, var det ännu mycket präktigare inuti. Der fanns så mycket silfver och guld, så det lyste i hvar vrå; mat fanns der också af alla de slag, och så mycken annan egendom, att man aldrig kunde önska sig något i verlden att det inte fanns der. Prinsessan fick så inte göra annat än gå ur rum och i rum, det ena grannare än det andra, hela långa dagen igenom. Men när qvällen kom, att hon lade sig att sofva, hoppade hunden upp vid hennes sida, och kunde hon väl förstå, att det nu icke längre var en hund utan en menniska. Likväl sade hon ingenting, ty hon kom ihåg sitt löfte, och ville icke göra sin man emot.
Det led så en tid bortåt. Prinsessan bodde i det fagra slottet, och allt hvad hon någonsin kunde önska sig, det fick hon. Men hvar dag lopp hunden bort ifrån henne, och syntes icke igen förr än det blifvit serla, och sol runnit ned. Då kom han åter hem, och var alltid så innerligt huld och god, så det vore väl om andra männer vore hälften så goda. Prinsessan fick nu en stor kärlek till honom, och glömde alldeles bort att han icke var annat än en halter hund; såsom talet går, att »kärt Öga icke ser någon brist». Likväl gjordes henne tiden lång i ensamheten, och det lekte ofta för hennes hug, att hon ville helsa på sina systrar, och veta huru de hade det. Härom rådgjorde hon med sin man, och begärde hans samtycke att få fara. Ja, hunden hade icke så snart erfarit hennes önskan, som han straxt gaf sitt bifall, och följde sjelf med ett långt stycke, för att visa väg öfver skogen.
När konunga-döttrarne nu åter råkades, skall man tro det blef en stor glädje och många spörsmål om både nytt och gammalt. Talet föll så äfven på deras giftermål. Då sade den äldsta: »litet visste jag, när jag önskade mig en man med gull-hår och gull-skägg; ty han är som det värsta troll, så jag har inte haft en glad dag sedan vi kommo samman.» Den andra fortfor: »ja, inte bättre har det gått för mig; ty fastän jag har en man med silfver-hår och silfver-skägg, är han dock så hjertans elak, att han inte unnar mig en glad stund.» Systrarne vände sig nu till den yngsta prinsessan, och begynte fråga huru hon hade det. ’Jo,’ gaf hon till svar, ’jag kan visst icke klaga; ty änskönt jag icke fick annat än en halter hund, är han så innerligt god emot mig, att bättre man aldrig kan finnas.’ Häröfver blefvo hennes systrar högeligen förundrade, och upphörde icke att forska och spörja, och prinsessan förtalde allting som det var. När de nu förnummo huru godt och präktigt hon hade i det stora slottet, blefvo de afundsjuka, att hon fått allting så mycket bättre än de sjelfva. De började så att granneligen ransaka, om hon ändock icke vore missnöjd med någonting. ’Nej,’ sade konunga-dottern, ’aldrig kan jag fyllest prisa min man, huru huld och god han är, och är det blott en enda ting som felar i min lycka.’ »Hvad är det? Hvad är det?» ropade begge systrarne på en gång. ’Jo,’ sade prinsessan, ’hvar natt när han kommer tillbaka, skiftar han sin hamn och blir en menniska, och tyckes mig tungt att jag aldrig får se honom, huru han rätteligen ser ut.’ Häruti instämde systrarne med en munn, och upphörde icke att beskärma sig öfver hunden, att han kunde hafva något doldt för sin hustru. Ja, huru de nu lockades med sin syster, väcktes omsider hennes nyfikenhet, så att hon glömde sin mans varning, och frågade om råd huru hon skulle få se honom, utan att han röjde det. »Åh,» sade den äldsta prinsessan, »ingenting är lättare än det. Här har du en liten lampa: den skall du gömma mycket, mycket väl. Sedan behöfver du bara stiga upp om natten, när din man sofver, och tända på lampan, så får du se honom i hans rätta skepnad.» Detta tycktes konunga-dottern vara ett godt råd; hon tog så lampan, gömde den i sin barm, och lofvade göra i allting såsom hennes systrar lärt henne.
Som nu tiden var inne att prinsessorna skulle skiljas åt, vände den yngsta systern hem igen till det fagra slottet. Det gick så den dagen, liksom alla andra dagar. När nu ändteligen qvällen kom, och hunden gått till hvila, var prinsessan så eggad af sin nyfikenhet, att hon knappast förmådde vänta tills han hade insomnat, förrän hon steg sakta upp, tände sin lampa, och nalkades varligen, för att betrakta honom der han sof. Men hvem kan omtala hennes förvåning, när hon lyste på bädden och fick se, att der icke mera låg en halter hund, utan en ungersvenn, den fagraste hon någonsin hade sett för sina ögon. Hon kunde så icke upphöra att betrakta honom, utan satt hela natten lutad öfver hans hufvud-gärd, och ju mera hon såg desto fägre syntes han, så att hon dervid glömde allting annat i hela verlden. Ändteligen kom morgonen. Som nu den första stjernan slocknade för dagen, begynte svennen röra sig till att vakna. Då blef prinsessan högeligen förskräckt, blåste ut lampan, och lade sig ned på bädden. Men svennen trodde att hon sof, och ville så icke väcka henne, utan steg varligen upp, skiftade sin hamn och gick bort, och syntes icke mer på hela den dagen.