1. En öfverlemning ifrån Östergötland, tryckt uti A. I. Arwidssons Läse- och Läro-bok för ungdom, Stockh. 1830, I, s. 19-25, förtäljer, att när drottningen skulle fara till kyrkan gaf hon sin styf-dotter ingen mat, utom en beta svart bröd och litet mjölk i »katt-skålen». Tillika strödde hon en skäppa ärter på golfvet, och befallte Ask-ungen plocka upp hvar ärt, innan kyrko-folket kom hem igen.
Bäst den lilla nu satt och grät och plockade, och plockade och grät, hörde hon att det skrapade på dörren. Hon öppnade, och der kom in en liten fager-hvit hermelin, åt hvilken hon gaf sin frukost-mjölk. När nu hermelinen var mätt, frågade han hvarföre hon grät. Ja, Ask-ungen förtäljde allt som det var. Då sade hermelinen: »följ mig, så vill jag hjelpa dig!» Dermed blåste han på ärterna, och straxt flögo de af sig sjelfva in i skäppan. Sedan förde han Ask-ungen till en stor ek i skogen, hvarest de funno präktiga kläder, och gångare och små-svenner, så att bon med stor ståt kunde fara till kyrkan och möta den främmande prinsen.
Fortsättningen instämmer med hvad ofvan finnes meddeladt; endast med det tillägg, att när Ask-ungen tredje söndagen kom igen till eken, sade hermelinen: »nu är mitt verk slutadt, och jag kan icke längre hjelpa dig. Men om du tycker dig vara mig någon tack skyldig, så tag denna knif och stick i mitt hjerta.» Ask-ungen ville dock inte löna honom så illa för hans bistånd; men hermelinen bad så vackert, och sade: »gör som jag sagt, det är min frälsning!» Då vände den lilla bort ögonen, och stötte till. I detsamma flöto tre droppar blod på marken, och deraf rann upp en fager unger prins, som genast försvann, och aldrig hördes af mera.
Ett sednare tillägg, lånadt ur sagan om Prinsessan som gick upp ur hafvet, återfinnes ofvan under N:o 7, anm. 3.
2. Enligt en uppteckning ifrån Gottland, fick styf-dottern gå klädd i en pels af kråk-fjädrar, att hon måtte skämmas hvar hon kom, och att ingen skulle se huru mycket hon var fagrare än käringens egen dotter. Häraf kallades hon Kråk-pelsen. Ändteligen erhöll hon hjelp af en ’liten gubbe’, med hvilken hon delade sin frukost, och som lofvade »göra henne lika godt igen». Han tog henne så med sig till skogen, blåste i en pipa, och skaffade henne först en klädning som sken likt stjernorna på himlen, sedan en som sken likt månen, och sist en som sken såsom solen. Kråk-pelsen kom sålunda alla tre söndagarne till kyrkan, utan att blifva igenkänd hvarken af sin styf-moder eller sin styf-syster. —
När prinsens sändebud slutligen kommo till käringens gård, för att passa den lilla guld-skon, blef kråk-pelsen så rädd, att hon gömde sig i ugnen. Men der satt en liten fogel i trädet och sjöng, och röjde henne. Hon blef således igenkänd, och fick konunga-sonen. — Sagan slutar med det vackra tillägget, att »hon ändock alltid gjorde godt åt sin elaka styf-moder».
3. En uppteckning ifrån S. Småland förtäljer om en styf-dotter, som kallades Aske-pjesken, och som fick sitta hemma och rensa ärter, me’ns hennes styf-moder och styf-syster foro till kyrkan att möta en främmande prins. Bäst hon nu satt och grät, kom der en liten fogel och hackade på fönster-blyet, och qvittrade:
»piga lilla, gack till kyrkan!
Jag skall rensa dina ärter.