Tärnor och jungfrur, så många det var i hela riket, skulle nu fara till kungs-gården och passa skon. I sådan akt sattes de bakom ett förhänge, och räckte fram foten, hvar i sin ordning; men alltid var gull-skon för liten, ända tills Kråkskinns-Maja kom. Nu fick prinsen brådtom att rycka undan täckelset; men se, då var det icke längre Kråkskinns-Maja, utan en fager prinsessa, klädd i bara ädel-stenar. Drottningens döttrar fingo så resa hem med skammen; men prinsen höll sitt bröllopp med den lilla styf-dottern. Det fick hon för hon var beskedlig. Se’n var det slut.

22.
De Två Skrinen.

Ifrån S. Småland.

Följande utländska uppteckningar af denna saga äro oss bekanta:

1. På Danska: — Högst ofullständig hos Winther, Danske Folkeeventyr, Kjöbenh. 1823, ss. 36-39, »Den onde Stedmoder».

2. På Norska: — Se Asbjörnsen og Moe, Norske Folkeeventyr, Deel I, ss. 86-98, »Manddatteren och Kjæringdatteren».

3. På Tyska: — A. Se Feen-Märchen, Braunschweig 1801, ss. 1 och följ., »Die belohnte Freigebigkeit». — B. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 24, ss. 155-158, »Frau Holle» [öfversatt på Svenska i Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1837, ss. 50-53, »Fru Hulla», samt i Tolf underbara Sagor, Stockh. 1842, ss. 35-41. »Fru Holle»]; jfr. Grimm, anf. arb., III, ss. 42-46. — C. I en kort och nyare form hos Büsching, Wöchentliche Nachrichten für Freunde der Geschichte &c. des Mittelalters, Th. IV, Breslau 1819, ss. 150-153, »Lohn und Strafe». — D. Se Stöber, Elsässisches Volksbüchlein, Strassburg 1842, ss. 113-116, »Die zwei Stiefschwesterlein». — E. Se Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipzig 1845, ss. 62-64, »Die Goldmaria und die Pechmaria». — F. Se anf. arb., ss. 179-180, »Fippchen Fäppchen». — G. Se anf. arb., ss. 219-221, »Der garten im Brunnen». — H. Se Firmenich, Germaniens Völkerstimmen, Th. II, Berlin 1846, s. 45, »E Stickelche». — I. Se anf. arb., ss. 224-226, »Das Mährchen vom Beenelangmann Beenelangbart». — K. Uti förkortad och christlig form hos Kuhn u. Schwartz, Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche, Leipzig 1848, ss. 335-6, »Das Mädchen im Paradies».

Det var en gång en käring, som var både gammal och elak, såsom Gudnå’s väl det kan hända. Hon hade två döttrar, en egen dotter och en styf-dotter. De voro så olika som natt och dag; ty käring-dottern bråddes i allt på sin moder, deremot var styf-dottern ett riktigt läke-blad, så innerligt god och beskedlig, att hon inte gjorde en mask för när. Härigenom blef hon mycket älskad af alla, utom bara af sin elaka styf-moder och styf-syster. Men de gjorde henne all förtret de någonsin kunde, och ju längre det led desto värre blef det, så att de omsider begynte lägga råd, huru de skulle alldeles öda och förgöra henne.