På sjelfva bröllopps-dagen går styf-dottern ned på ängen, för att se till sin svarte oxe. Då sade oxen: »om du nu vill tjena mig igen, så tag ett svärd och hugg mig i tre stycken!» Ja, den lilla gjorde som han bad, ehuru det gick henne hårdt till sinnes. Nu rann der upp en fager unger prins, som varit förtrollad, och aldrig kunnat bli man igen om ej flickan hulpit honom. Derefter stod Kråknäbba-pelsens bröllopp, och det med sådan ståt, att det räcker än i denna dag.
7. En ytterligare öfverlemning ifrån Upland, kallad Kråkskinns-Maja, förtäljer om en elak drottning, som hade två egna döttrar och en styf-dotter. När så jungfrurna blifvit vuxna, kom der bud ifrån grann-konungen att de skulle komma till hans gård, emedan han aktade få en af dem till gemål åt sin son. Då gåfvo drottning-döttrarne sin styf-syster en sömn-dryck, emedan de voro afundsjuka på hennes stora skönhet, och foro så ifrån henne. Men när den lilla vaknade, gaf hon sig att springa efter, och lopp vägen fram det fortaste hon förmådde.
Vid nu drottningens döttrar kommo farande i sin präktiga karm, fingo de se hvar ett litet äple trillade utåt marken, och ropade ideligen: »hu! hu! jag fryser.» Då hade de ingen ömkan med det lilla äplet, utan tillsade köresvennen att gifva det en smäll med piskan till väg-kost. Derefter foro de åt sin led; och äplet rullade vägen fram och mötte styf-dottern. Men hon gjorde inte som de andra gjort, utan stadnade genast, upptog det ifrån marken, och värmde det vid sin barm. Då sade äplet: »vänta tills du kommer i nöd, så vill jag göra dig lika godt igen.»
Något derefter kom ett litet päron trillandes utåt vägen, och mötte de tre jungfrurna, och nu aflopp allt på samma sätt. Likaledes ock med ett plommon, som rullade framåt och ropade att det frös; drottningens döttrar gåfvo det en pisk-smäll, men den lilla värmde det vid sin barm. Drottningens döttrar kommo så omsider fram till kungs-gården, och undfingos med gästabud och mycken heders-bevisning; men den lilla sökte sig herberge i en liten stuga jemte vägen. Der klädde hon sig i ett gammal pels, som var gjord af bara kråk-skinn, med en hufva för ansigtet, och vandrade så upp till kungs-gården och fick tjenst i köket. Men hof-folket gäckades öfver hennes underliga utseende, och kallade henne på spe för Kråkskinns-Maja.
När nu söndagen kom och allt folket hade farit till kyrkan, tog styf-dottern fram sitt äple, och önskade sig en skrud af bara silfver. Derefter sade hon:
»Ljust för mig,
mörkt efter mig,
och ingen ser hvart jag far!»
Hon for så till kyrkan, och satte sig emellan sina half-systrar. Men de kände icke igen henne, och den unge prinsen vardt så intagen af hennes skönhet, att han aldrig kunde vända sina ögon till något annat.
Andra söndagen aflopp allt på samma sätt; styf-dottern tog fram sitt päron, önskade sig en skrud af bara guld, och for sedan till kyrkan. Tredje söndagen tog hon fram sitt plommon, och klädde sig i en drägt af bara ädel-stenar. Vid hon nu skulle skynda ut ur kyrkan, lopp den unge prinsen efter henne, så att hon tappade sin ena gull-sko. Men prinsen tog upp den lilla skon, och lät utgå ett påbud, att ingen annan skulle blifva hans gemål, än den till hvars fot gull-skon passade.