6. En öfverlemning ifrån Upland, kallad Kråknäbba-pelsen, har likaledes en vidlyftig inledning, sammansatt utaf ursprungligen skilda sago-drag. Af dessa drag igenfinnas några här ofvan uti inledningen till sagan N:o 7, Rosalill och Långa Leda, och i anmärkningarne till samma saga, N:i 1 och 2, medan andra (flykten, förföljelsen) äro lånade ur en bekant troll-saga af fullkomligt olika skap-lynne. —
Berättelsen handlar om en styf-dotter, som af sin elaka styf-moder sändes att gå vall i skogen, utan att få någon mat. Bäst hon nu satt och grät, kom den store svarte oxen fram till henne, och sade: »om du vill göra som jag säger, skall jag hjelpa dig.» Flickan jakade härtill. Då sade oxen: »skaka mitt öra, och håll förklädet under!» Flickan gjorde så, och fick nu så mycken fin mat som hon någonsin förmådde äta.
När den lilla nu kom hem ur skogen, blef troll-packan ännu elakare mot henne än förut. Det hände sig så en dag, att käringen glömt sin yxa ute i regnet, och sände sin styf-dotter att hemta den. Flickan gick, och fann tre små dufvor sittande på yxe-skaftet. Då tilltalade hon dem vänligt, smekte dem, och gaf dem mat ur handen. Men dufvorna flögo upp i ett träd, och rådslogo huru de skulle löna henne. Den ena sade: »jag önskar henne, att hvar gång hon talar hoppar en gull-ring ur hennes munn.» Den andra sade: »jag önskar henne, att hon blir allt vackrare och vackrare.» Den tredje sade: »jag önskar henne, att hon får en konung till gemål.»
Flickan kom så hem, och var mycket vackrare än förr. Då blef käringen afundsjuk, och skickade sin egen dotter i skogen att hemta yxan. Men käring-dottern bannade de små dufvorna, och jagade bort dem. De flögo så åter upp i trädet, och öfverlade huru de skulle löna hennes elakhet. Den ena sade: »jag önskar henne, att hvar gång hon talar skall en groda hoppa ur hennes munn.» Den andra sade: »jag önskar henne, att hon blir allt fulare för hvar dag.» »Och jag,» sade den tredje, »önskar henne, att hennes näsa blir allt längre och längre.» Så gick det ock. Käring-dottern blef allt styggare, och hennes näsa växte ut som en kräk-näbb, och blef så lång, att hon inte kunde öppna en dörr sjelf. Hon lät så göra sig en stor pels, som hon bar på näsan, för att dölja huru stygg den var.
Nu var det inte godt för styf-dottern att stanna hemma, hon gick derföre bort till den svarte oxen, och bad om råd. Oxen sade: »skynda dig och tag din systers kråknäbba-pels, så laga vi oss härifrån!» Flickan gjorde så. När de nu kommit ut på vägen, sade oxen: »här har du en träd-bit, en flaska och en sten; kasta dem efter dig, en i sender, när behof göres.»
Som de nu färdats ett stycke, fingo de se hvar troll-packan kom farandes efter dem. Då kastade flickan träd-pinnen bakom sig, och der växte upp en stor skog. Men käringen for hem efter sin yxa, och högg ned skogen. Åter kastade flickan sin flaska. Då blef der en stor sjö. Men käringen for hem efter sitt »horn», och drack ut hela sjön. Slutligen kastade flickan sin sten. Då blef der ett högt berg. Käringen for nu hem efter sin »pickehacka», för att bryta igenom berget. Men huru hon pickade och hackade, föll berget igen efter henne, så hon kom aldrig derifrån. —
Fortsättningen instämmer hufvudsakligen med hvad ofvan förtäljes. — Styf-dottern kommer till en kungs-gård, får tjenst som trapp-soperska, och rider tre söndagar på oxens rygg till kyrkan, klädd i präktiga kläder. Tredje söndagen passar prinsen på vid kyrko-dörren, och får hennes lilla sko. Han ger så befallning, att alla flickor i hela landet skola komma fram till kungs-gården och försöka skon; men den passar icke till någon fot. Då sjunger en liten fogel:
»I spiseln sitter jungfrun som skon går på.
I spiseln sitter jungfrun som skon går på.»
Prinsen går så in i köket, finner den lilla Kråknäbba-pelsen, och tar henne till gemål.