Hemma sitter jungfrun i badstu’n och gråter,

hon, som gull-skon går på.»

Nu märkte prinsen att han var besviken: vände tillbaka till drottningens gård, och fann sin rätta käresta i bad-stugan, der hon blifvit instängd af sin elaka styf-moder.

5. En tredje uppteckning ifrån S. Småland, kallad Fröken Skinn-pels Rör i askan, har en vidlyftig inledning, som blifvit lånad ur sagan om »De tre Under-skogarne». Deruti förtäljes om en elak styf-moder, som sände sin styf-dotter till skogen att gå vall, men icke gaf henne någon mat, utan allenast en beta hafre-bröd. När så brödet var allt, satte den lilla sig under en ek och grät. Då kom der fram en stor hvit björn, och sporde hvarföre hon var så bedröfvad. Flickan sade som sanningen var, att hon blifvit skickad ut i marken af sin onda styf-moder, och att hon nu icke hade någon att hylla sig till i hela verlden. Björnen återtog: »om du vill vara mig trogen, skall jag hjelpa dig.» Ja, härtill samtyckte flickan, och björnen gaf henne en pipa af gull, i hvilken hon skulle blåsa hvar gång hon ville tala vid honom.

Det gick så en tid bortåt, och den lilla begynte längtas hem. Som hon nu kom till sin styf-moders gård, vardt käringen ännu värre än förut, och sade: »ja så, du kommer igen, din stygga unge! Jag tänkte du hade svultit ihel för länge sedan; men det var inte så väl heller.» Flickan svarade att hon fått hjelp af sin bästa vän, så det hade ej gått någon nöd på henne. »Hvad är det för en vän du har?» sporde käringen. ’Jo,’ sade mön, ’det är ett stort hvitt djur, som kallas björn.’ »Ja så,» återtog styf-modern, »det var bra jag fick veta det.» Hon lade så råd med sin dotter, att de skulle sätta ut giller och fånga björnen. Men när den lilla märkte deras anslag, gick hon ut i skogen, satte sig under eken, och blåste i sin pipa. Straxt kom björnen fram, och flickan varnade honom för käringens försåt. Björnen sade: »sörj inte för det, du! Jag skall nog se mig före.»

En dag sade björnen: »nu skall du följa med mig bort, så du slipper vara längre hos din elaka styf-moder. Men ett skall du lofva, att du lyder mig i allt som jag säger dig.» Flickan jakade härtill, hvarefter björnen tog henne uppå sin rygg, och så drogo de åstad öfver berg och dalar. Ändteligen kommo de till en stor, stor skog. Men den skogen var inte som andra skogar, utan hvart enda litet löf, som satt på träden, var af klara silfret, så det lyste vidt omkring. Då sade björnen: »här får du inte röra vid någonting, för då bli vi olyckliga, både du och jag.» Ja, flickan lofvade hon skulle icke röra vid någonting. Men när de kommo midt i skogen, glimmade löfven så fagert omkring henne, att hon glömde sitt löfte och bröt ett litet silfver-blad. Då sade björnen: »kära, hvad gjorde du nu?» Flickan svarade: ’jo, jag bröt mig bara ett litet silfver-löf.’ Björnen återtog: »det skulle du inte ha gjort. Nu står till lyckan, om vi komma hän med lifvet.» I detsamma fylldes hela skogen af ett hiskeligt rytande, och från alla sidor strömmade fram en otalig skara vilda djur, lejon, tigrar och all slags, och de gåfvo sig efter björnen, och ville rifva ihel honom. Då blef den lilla alldeles förfärad, och tordes inte se upp med ögonen, så rädd var hon. Men björnen till att springa allt hvad springas kunde, och de vilda djuren efter, så att när han ändteligen kom ut ur skogen, var han nästan förgången af fruktan och maktlöshet.

Det led så åter en stund, och de kommo till en annan skog, der hvart enda litet löf var af skärt guld, så det glimmade hvar man såg. Här gick det på samma sätt. — Ändteligen kommo de till en tredje skog, ännu mycket större än de förra, der hvart enda litet löf var af klaraste demant, så det lekte och skimrade vida vägar. Men äfven här kunde den lilla icke hålla sig, utan bröt ett demante-löf af träden. Genast rusade der fram en otalig skara vild-djur, och björnen till att springa före, djuren till att springa efter, och voro honom så i hack och häl, att de nästan rifvit honom till döds, förr än han ändteligen kom ut ur skogen.

Björnen och den lilla färdades nu i sakta mak, ty han var både trött och sårad; icke heller talade han ett enda ord under vägen. Slutligen kommo de till en klar källa, som rann utur berget; der satte de sig att hvila. När de suttit en stund, sade björnen: »här månde vi skiljas åt, ty nu skall antingen du eller jag ned i källan.» Flickan svarade: ’om så är, blir det väl jag som kommer dit, efter som jag varit dig så olydig.’ »Nej,» sade björnen, »det skall du ändock inte, utan här har du en knif; nu skall du döda mig och kasta min kropp i källan. Sedan skall du kläda på dig min pels, och gå upp till kungs-gården, och bedas få tjenst vid hofvet. Men hvar gång du tarfvar hjelp, skall du blåsa i gull-pipan som jag gifvit dig.» Flickan tordes så icke annat än lyda, utan gjorde som björnen sagt, dödade honom, kastade hans kropp i källan, svepte sig i hans hud, och vandrade med stor hjertans sorg upp lill kungs-gården. Der fick hon tjenst i köket, och satte sig i spisel-grufvan att gräfva i askan. Men alla undrade öfver hennes klädsel och öfriga skick, och kallade henne »fröken Skinnpels Rör i askan». —

Efter denna inledning förtäljes huru konungen och drottningen och den unge prinsen, tillika med hof-folket, skulle fara till kyrkan, och köks-mästaren ville äfven fara dit. Såsom han nu icke hade någon som kunde laga konungens mat, gick han till fröken Skinnpels och bad om hjelp. Flickan undskyllade sig i det längsta, men måste slutligen efterkomma hans begäran. Sedan nu allt folket på kungs-gården farit sin kos, tog den lilla fram sin gull-pipa, blåste deri, och sade: »upp, mina pysslingar, och lagen maten så goder, att dess like inte har varit på kungens bord förr eller sen!» Straxt kom der fram en otalig hop små, små pysslingar, och begynte koka och steka och laga mat, så man aldrig har sett maken. När så det var gjordt, sade flickan: »tagen nu fram min silfver-skrud; ty jag vill fara till kyrkan, jag med.» Straxt togo pysslingarne fram den allra fagraste silfver-klädning, och klädde fröken Skinnpels, och passade henne på allt sätt. Derefter gaf hon sig till kyrkan, och satte sig i bänken emellan drottningen och prinsessan. Men allt kyrko-folket undrade öfver hennes skönhet, och den unge prinsen blef så betagen, att han tyckte sig icke vilja lefva utan han kunde få ega henne. —

Sagans fortsättning och upplösning instämmer med hvad ofvan finnes meddeladt.