»Gif oss lite mjölk!
Gif oss lite mjölk!»
Då var hon lika beskedlig emot kattorna, som hon förut var emot korna; och hvarken snäste dem eller slog dem, såsom mången annan hade gjort, utan strök dem på ryggen, talade vackert till dem, och sade: »stackare mina små kattor! Ni ären väl svultna och törstiga? Vänta, skall jag gifva eder dricka.» Dermed tog hon spannen, och öste mjölk åt dem i katt-skålen. Men alla kattorna samlade sig omkring henne, och ströko sig emot hennes knän, och krökte ryggen, och spunno helt förnöjda, så det var just en glädje att se, huru de hyllade sig till den lilla ladugårds-pigan.
Sedan otte-sysslorna nu väl voro lyktade, skulle styf-dottern på logen och rissla korn. Vid hon så stod och risslade kom en stor skara sparfvar flygandes ute på gården, hoppade allt närmare och närmare, satte sig på log-tröskeln, och qvittrade så ideligen:
»Gif oss lite korn!
Gif oss lite korn!»
Då gjorde hon inte såsom mången annan, skrämde sparfvarne och hyssjade bort dem, utan talade vänligt till dem, och sade: »stackare mina små sparfvar, som sitten ute hela dagen och faren illa! Kan tro ni ären svultna och hungriga. Vänta, skolen J få litet mat.» Dermed tog hon en handfull korn utur sädes-dråsen, och strödde på marken. Men sparfvarne till att hoppa omkring henne, och plocka, och flaxa med vingarne; och qvittrade och voro så glada, just som om de velat tacka den lilla, att hon var god emot dem.
Så gick det en tid bortåt, den ena dagen efter den andra, och ehvad flickan företog sig hade hon alltid god framgång. Då hände sig en dag, att käringen som rådde öfver gården lät kalla henne inför sig. Ja, styf-dottern gick, och sporde hvad hennes matmoder hade att befalla. »Jo,» sade käringen, »jag har märkt att du sköter dina kor och gör dina andra sysslor mig till nöjes; derföre vill jag äfven se hvad mera du kan och förstår. Här har du ett såll. Nu må det bli ditt första prof, att du skall gå till källan och hemta sållet väl fullt med vatten; men du får inte spilla en enda droppe på vägen.» Flickan hade så ingen annan råd än att lyda, hon tog derföre sållet, gick till källan, och begynte ösa; men huru ideligen hon öste sållet fullt, rann vattnet alltid straxt ut igen. Som hon nu såg att hon inte kunde fullgöra sin matmoders uppdrag, blef hon högeligen bedröfvad, och satte sig vid källan och grät. I detsamma fick hon se hvarest alla de små sparfvarne kommo farande som en sky, och slogo ned i den gröna pilen tätt öfver henne; och sedan hvar enda liten sparf till att qvittra och skrika, den ene gällare än den andre:
»Aska och sålla,
så håller det i!