Aska och sålla,
så håller det i!»
Nu tyckte flickan sig väl kunna förstå, att de små sparfvarne ville råda henne huru hon skulle göra. Hon lopp derföre genast bort, och hemtade aska, och lade öfver bottnen i sållet, och se, nu kunde hon bära det fullt med vatten, utan att spilla en enda droppe. Så bestäldt, vandrade hon upp till gården, men sparfvarne flögo gladeligen sina färde. Som hon nu kom inför sin matmoder och bar sållet fullt med vatten, blef käringen öfvermåttan förundrad, och sporde: »hvem har lärt dig det? Aldrig trodde jag du kunde så mycket.» Men den lilla sade ingenting, utan teg; ty hon ville inte röja sina små vänner.
Någon tid derefter lät käringen åter kalla ladugårds-pigan inför sig, och sade: »jag vill nu föresätta dig ett annat prof. Här har du tvänne garn, det ena hvitt, det andra svart. Nu skall du gå till elfven, och tvätta det hvita garnet tills det blir svart och det svarta garnet tills det blir hvitt; men allt skall vara färdigt i afton när sol rinner ned.» Ja, flickan hade ingen annan råd än att lyda, utan tog garnen, gick till elf-stranden, och begynte tvätta så fliteligen; men huru hon tvättade och tvättade, blef det hvita garnet hvitt och det svarta svart, alldeles som förut. När hon nu såg att hon inte kunde fullgöra sin matmoders uppdrag, vardt hon högeligen bedröfvad, och satte sig på stranden och grät. Då kom hela fogel-svärmen åter flygande som en sky, och slog ned i björkarne vid elfven; och alla små sparfvarne till att qvittra och skrika, hvar ifrån sin qvist, den ene gällare än den andre:
»Tag det svarta,
Håll dig åt öster!
Tag det svarta,
Håll dig åt öster!»
Nu kunde flickan väl förstå, att foglarne åter ville hjelpa henne. Hon gjorde fördenskull efter deras råd, tog det svarta garnet, gaf sig öster uppåt elfven och begynte tvätta, och se, nu hade hon icke så snart doppat garnet, som det på en gång blef hvitare än den hvitaste snö. När så det var gjordt, tog hon det hvita garnet och skulle till att tvätta. Då sjöngo foglarne åter igen:
»Håll dig åt vester!