Hofmannen rustade sig nu till, och begaf sig på väg. När han kom till bondens gård gick han in, tackade för sist, och beddes ett godt råd huru han skulle erhålla jättens mån-lykta. Bonden undfick honom på det bästa, och lofvade bistånd i allt hvad han kunde. När de så hade samspråkats, tog hofmannen farväl, och gaf sig ensam på färd till den grymme jätten.
Fram på aftonen, sedan det blifvit skumt, kom resen hem ur skogen. Han hade varit borta hela dagen, och var mycket hungrig. När han nu lyktat sitt qvällsmål, hade trälqvinnan förgätit hemta vatten. Då blef jätten misslynt, och sade: »har du glömt att jag vill dricka, hvarje gång jag har ätit?» Tjenstemön undskyllade sig, att det var så mörkt, hon kunde icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta,» röt jätten med vred stämma. Qvinnan lät icke säga sig detta två gånger, utan ryckte den fagra lyktan ifrån väggen, och skyndade bort till källan. Men hennes färd aflopp emot förmodan; ty vid det hon lutade sig ned, var hofmannen tillreds, grep henne i fötterna, och ställde henne på hufvudet i brunns-hålet. Derefter tog han den fagra lyktan, som sken likt månen i dess fylle, och lopp hastigt derifrån. När han nu kom till bondens gård, blef en stor glädje att hans företag hade lyckats. Men hofmannen ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo, och for till kungsgården. Här blef en stor undran öfver den kosteliga mån-lyktan, och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Efter den dagen blef hofmannen ännu mera kär för sin herre, och aktades ypperst ibland alla hans tjenare. Men stallsvennen bar afund emot honom i sitt hjerta, och tänkte alltjemt på råd, huru han skulle förderfva sin broder.
Någon tid derefter gick konungen åter igen till stallet, för att se sina fålar. Då han förlustat sig med att skåda dem alla, vände han sig till sina män och sade: »icke lärer det finnas någon konung, som kan berömma sig att ega större dyrbarheter än dem jag har; och vet jag ingenting som fattas mig.» Alla jakade härtill; men den svekfulle stallsvennen var genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen besitter du många kostliga gripar; men jag vet en klenod, som vida öfvergår dem alla.» När konungen hörde detta, blef han mycket förundrad, och sporde: »hvarom talar du, och hvem kan skaffa mig den klenoden?» Då begynte stallsvennen orda både vidt och sidt om den fagra konungadottren, som var i jättens gård, och lyktade så sitt tal: »icke kan jag skaffa dig den unga mön; icke heller vet jag någon annan, som kan göra det, utom min broder. Han lärer ock bäst veta, hvarest hon finnes.» Konungen fick nu en häftig åtrå att ega den sköna prinsessan, hvars fägring prisades så högt, och befallte hofmannen draga bort och hemta henne. Hofmannen var icke mycket rädd till sinnes; likväl hade han hellre stadnat der han var. Men stallsvennen gladde sig, och menade, att detta väl torde blifva den sista resan för hans broder.
Hofmannen rustade sig nu och red till bondens hemvist, såsom förra gången. Han gick in, tackade för sist, och beddes ett godt råd, huru han skulle vinna konunga-dottern ut ur jättens gård. När de hade rådsammats, sade bonden: »ditt förehafvande är svårt, och jag vet icke rätteligen huru det kan aflöpa; ty konunga-dottern sitter i högan loft, inom en förtrollad bur. Likväl är mitt råd, att du fäster jern-kilar i väggen, och så går upp till henne. Sedan står att se, om lyckan vill vara eder gunstig.» Hofmannen tackade för gubbens råd, och sade sig vilja följa det. Han tog derefter afsked, och vandrade till jättens stuga; men bonden unnade honom väl, och afbidade med oro hans återkomst.
Om qvällen sedan det blifvit mörkt, fästade hofmannen kilar i väggen, och kom sålunda upp i högan loft. Men jungfru-buren, hvarest prinsessan satt fången, var förtrollad, så att ingen skulle kunna öppna låset, utom allenast den, som af ödet var bestämd att blifva möns brudgum. När nu konunga-dottern fick se den raske ungersvennen, gladdes hon i sitt hjerta; men låset sprang upp af sig sjelf, så att hofmannen kom in i buren. Han förtäljde derefter sitt ärende, och frågade om prinsessan ville följa honom. Härtill var hon villig, och gjorde sig straxt redo. När de nu gingo utför väggen, höll ungersvennen henne fast, att hon icke skulle falla, hvilket mön lät sig väl behaga. Derefter drogo de hastigt bort, och kommo till bondens gård. Men hofmannen ville icke bida, utan tog farväl af den rådkloke gubben, och lagade sig tillreds att fara hem. De färdades så till kungsgården; men under vägen fattade ungersvennen en häftig kärlek för den fagra mön, så att han trodde det skulle blifva hans död, om någon annan fick ega henne.
När de nu voro framme, blef stor glädje öfver hela konungens gård, att hofmannen kommit tillbaka; ty alla höllo honom kär, förutan hans broder, den elake stallsvennen. Konungen gick derefter att skåda sin unga brud, och det tycktes honom, att han aldrig hade sett en fagrare qvinna. Men vid han skulle tala henne till, se! — då kom den förtrollade buren tillbaka, och ingen kunde öppna låset, utom allenast han, som frälsat prinsessan ur jättens våld. Nu förstod konungen, att mön icke var bestämd att tillhöra honom. Han lät derföre tillreda ett präktigt bröllop, och gaf konungsdottern till brud åt den raske hofmannen, som för henne hade genomgått så mycken farlighet. När brölloppet hade stått med lust och lek i långan tid, tog konungen farväl af dem begge, och sände dem med stort följe hem till prinsessans fader. Här blef icke liten fröjd öfver hela riket, att konungen hade återfått sin enda dotter. Men hofmannen och hans gemål lefde lyckligt tillsammans i många, många år. Och när konungen, som var prinsessans fader, blef död, vardt hofmannen tagen till konung öfver riket. Der lefver han, efter hvad jag hört sägas, och styrer landet lyckosamt ännu i denna dag.