4.
Half-Trollet, eller De Tre Swärden.

Ifrån S. Småland.

Åtskilliga liknande drag förekomma i inledningen till den Tyska Folk-Sagan: »Der junge Riese.» Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 90, ss. 24-34.

Det var en gång en smed, »och mången är väl det», såsom alla sagor pläga begynna. Han hade lyktat sitt vår-arbete, och skulle ge sig ut åt skogen att hugga ved till en kol-mila. När han ätit dagvard och var tillreds att gå, sade han till sin hustru: »du kommer väl till mig med middags-mål, ute vid tall-dungen?» Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga. När det nu led emot middagen, kom hans hustru, såsom det tycktes, till honom med mat. Mannen åt. Derefter lade han sig att »hvila middag», såsom seden är om sommar-tid, och sof en stund på qvinnans arm.

När de hade sofvit en blund steg hustrun upp och gick sin väg, men tog smedens yxa med sig. »Hvad skall du med yxan?» sporde smeden. »Der hänga ju fyra yxor hemma på yx-hänget?» Qvinnan svarade icke, utan fortsatte sin färd. Detta tycktes mannen underligt vara; men han tänkte: »hon ställer väl yxan vid någon buske, hvarest jag kan återfinna den.» Smeden begynte så åter stapla ihop ved till sin kol-mila.

Efter någon stunds förlopp, kom smedens hustru gåendes till sin man med middagsmål. Hon frågade: »vill du inte äta din middag? det är redan långt lidet på dagen.» Smeden vardt förundrad och genmälte: ’äta nu? Hvad är det för ätande?’ »Ja,» ursäktade sig hustrun, »visst har jag kommit att dröja öfver tiden; men så har jag likväl icke varit sysslolös. Jag har bakat, att du skulle få bröd, jag har kärnat, att du skulle få smör.» Då blef smeden ännu mer förundrad, och tänkte vid sig sjelf, att det väl måtte vara illa bestäldt. Han satte sig derefter att äta hvad han förmådde; men talade inte, utan tycktes honom rådligast låta allting vara som det var.

Vid pass sju år efter denna tilldragelse, hände sig, att smeden en afton stod på sin ved-kast och högg qväll-ved. Då kom der gåendes en »here» (pojke), som bar en yxa på armen. Smeden sporde: »hvad fattas din yxa? Skall den bo’s (lagas) eller äggvällas?» Pojken svarade icke. Smeden tog nu yxan, och beskådade henne mycket noga. Han sade: »det felar yxan ingenting; men skam far i mig! är det icke min yxa.» Då mälte heren: ’är det eder yxa, så ären J ock min fader.’ Smeden måste nu kännas vid sin son, såsom han hade känts vid sin yxa, gick derföre mycket bekymrad in till sin hustru och förtäljde, att der vore kommen en liten pojke, som han ville hafva sig till hjelp i smedjan. Men hustrun ville inte höra talas om någon tillökning af hushållet, som, menade hon, redan förut var stort nog. Först efter många böner, lyckades det mannen att öfvertala henne. Pojken fördes så in i stugan, fick mat och kläder, och följde om dagarne sin fader uti smedjan.

Det led nu en tid bortåt. Heren var både qvick och villig, och dertill mäkta stark, eftersom hon var hälften Christen och hälften Troll. Men han var tillika mycket tunghållen, och hade ett ’så godt mat-hjerta’, att hans fader till sluts icke såg sig god att föda honom längre. Smeden gick derföre en dag fram till kungsgården och sporde, om icke konungens köksmästare ville hafva en pojke till sitt biträde i köket. »Jo», mälte kocken, »jag behöfver honom nu som aldra bäst. Låt pilten komma hit, ju förr, desto hellre.» Då vardt smeden glad, och tänkte vid sig sjelf: »kommer min son till kungsgården, lärer han väl någon gång få äta sig mätt.» Mannen gick så hem, och förtäljde huru hans ärende hade aflupit.

När heren förnam dessa tidningar, sade han: »fader, nu är min begäran, att J smiden mig tre svärd: ett, som väger tre lispund, ett som väger sex lispund, och ett som väger tolf lispund. Dessutom skolen J skaffa mig tre linne-rockar, en till hvardera svärdet. Gören J detta såsom jag beder, vill jag vinna så mycket medel, att J aldrig skolen smida mer för nödtorft». Den fattige smeden fick ett stort bekymmer att samla så mycket jern och stål, som tarfvades till de tre svärden; men han dristade icke göra sin son emot. När nu allt var redo efter pojkens begäran, vägde det tredje svärdet icke mer än ellofva pund; ty ett lispund jern hade bränts bort i härden. Då blef heren vred, och sade: »voren J icke min fader, såsom J det ären, skullen J sjelf få pröfva edert verk. Nu står hårdt, om jag dermed kan göra mig något gagn.» När smeden såg sin sons vrede blef han rädd, och teg; men han tänkte vid sig sjelf: »svärdet torde blifva dig tungt nog att sköta, ändock att du är stark. Jag vet väl hvad möda det kostat mig att lyfta det ifrån härden till städet.» — Pojken tog så de tre svärden och de tre linne-rockarne, och gömde dem under en jordfast sten. Derefter gick han med sin fader till kungs-gården, och kom i tjenst hos kocken, såsom lofvadt var.