Det hände sig en gång, att konungen, som rådde öfver landet, var ute i leding. Då uppstod en häftig storm och sjö-gång, så att alla trodde det skeppet, med allt hvad deruppå var, skulle förgås i hafvet. Men den hårda väderleken förorsakades af trenne hafs-troll; och de ville icke släppa konungen i land, med mindre han tillförene åt dem utlofvat sina tre fagra döttrar. När nu konungen kom hem till sitt, lät han utgå ett påbud, att om det funnes någon man och kämpe, som ville våga sitt lif och frälsa de tre prinsessorna, skulle han få en af dem till gemål, och dertill blifva konung öfver halfva riket. Men ingen kämpe var så båld, att han tröstade en kamp emot de förskräckliga hafs-trollen, utom allenast en skräddare, som ställde sig mycket dristig, och lofvade göra allt hvad han förmådde.
När det led på tiden att konunga-döttrarne skulle utlemnas till hafs-trollen, blef en allmän sorg och jemmer öfver hela konungariket; men aldramest sörjde konungen och hans gemål, drottningen. Den äldsta prinsessan blef så förd ned till hafvet med mycken ståt, och allt folket följde henne på vägen. När de nu kommit till hafs-brädden satte sig mön på den hvita sanden, stödde hand emot kind, och fällde modiga tårar. Men den manhaftige skräddaren glömde bort sina stora ord, och kröp upp i ett högt träd, som växte på samma ställe.
Emedlertid gick heren till sin mästare, och beddes orlof att gå ut i staden och förlusta sig en stund. Kocken biföll hans begäran, men bad honom icke dröja länge borta. Pojken sprang derefter hem, tog svärdet, som vägde tre lispund, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen framåt hafs-stranden. När han nu kom till stället, hvarest konungadottern satt, gick han fram, helsade henne höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här så ensam och sorgelig?» Prinsessan genmälte: ’jag må väl vara sorgefull; min fader har varit i sjönöd, och lofvat mig åt ett grymt hafs-troll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ Pojken frågade: »finnes då i hela er faders rike ingen man och kämpe, som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’det sitter en skräddare här i detta träd. Han har lofvat göra hvad han kan.’ Vid nu heren vände sig om, och såg hvarest skräddaren satt högt i gran-toppen, log han, sägande: »Jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund, skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konungadottren vara en dristig begäran; men i sin stora nöd tordes hon icke neka. Då talade pojken till sin hund: »liten Trogen, sitt troget på vakt!» derefter lade han sitt hufvud på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddaren satt tyst i granen, och såg deruppå. Men konungadottern drog en röd silkes-tråd utur sin tröja, och flätade oförmärkt in i herens långa hår-lockar.
I detsamma hördes ett starkt gny och buller ifrån sjön, böljorna gingo högt upp på land, och fram ur djupet kom ett hiskeligt hafs-djur, som hade tre hufvuden. Trollets hund var så stor som en årsgammal tjur-kalf. Vidundret sporde: »hvar är konungadottern, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon sitter här. Men du må väl gå så nära, att vi få talas vid.’ Trollet sade: »ämnar du, lille byting, drifva gäck med mig?» ’Nej,’ svarade heren, ’jag har kommit för att kämpa om den unga prinsessan.’ »Ja, väl,» mälte trollet, »men då skola vi låta våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.
Pojken och hafs-trollet hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål emellan dem. Leken ändades så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i halsen, till dess blodet förrann och hafs-hunden blef liggande död på sanden. Då sade heren: »nu ser du hvad affärd din hund har fått; det skall gå dig likaledes.» Han gick derefter fram emot trollet, drog sitt svärd, som vog tre lispund, och högg till, så trollets alla tre hufvuden dumpo (föllo) i sjön. Detta blef hafs-trollets bane. När jungfrun såg denna färd, utbrast hon med stor hjertans glädje: »nu är jag frälsad!» Hon bad så att den främmande kämpen skulle följa henne hem till kungs-gården, och der undfå heder och belöning för sin stora tjenst. Men heren nekade härtill och sade, att hans bistånd var en ringa och lumpen ting, hvarom icke vore värdt att mycket orda. Pojken grep derefter några perlor och smycken, som hafstrollet hade burit, tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och vandrade skyndsamt sina färde.
Medan detta timade, satt den manhaftige skräddaren i grantoppen och afbidade stridens utgång med stor räddhåga. När nu faran var förbi, kröp han hastigt ned, drog sin värja, och tvingade konunga-dottern aflägga ed, det han och ingen annan varit den som frälsat henne. Derefter gingo de samman till kungs-gården, och lärer hvar man väl kunna veta hvad glädje det blef, när prinsessan kom oskadd tillbaka. Konungen lät genast tillreda ett stort gästabud, men skräddare-svennen sattes vid hans sida, och blef hållen för den yppersta kämpe vid hela hofvet.
Andra dagen skulle den medlersta prinsessan föras ut till hafs-trollet, och der blef nu samma sorg som förut. Men såsom den tappre skräddaren hade frälsat den äldsta konunga-dottern, tänkte mången, att han väl ock skulle frälsa hennes syster. Man satte derföre mycken lit till skräddare-svennen, och sjelf lät han icke fattas stora och stolta ord. Den unga prinsessan fördes derefter ned till hafvet, och allt folket ledsagade henne på vägen. När de nu kommo fram, satte konunga-dottern sig ned på hafs-brädden, och grät bitterligen, så att hennes tårar föllo på den hvita sanden. Men skräddaren tyckte det icke vara rådligt stadna der han var, utan klef upp i granen, och gömde sig emellan dess grenar, såsom förra gången.
Medan detta tilldrog sig, gick heren till sin husbonde och sade: »mästare! gifven mig orlof att gå ut i staden och förlusta mig. I går hann jag föga se mig omkring.» Kocken svarade: ’om skräddaren vinner seger öfver trollet, blir här i dag ett större gästabud än i går, och jag är ensam att tillreda maten. Der borta står ett kar, som rymmer aderton såar vatten; jag har ingen som hjelper mig att få in ett enda ämbar.’ Då frågade heren, om han fick gå bort, sedan han hade fyllt vatten-karet. Kocken samtyckte härtill, och tänkte vid sig sjelf, att det väl vore afton, innan karet kunde fyllas. Men pojken fattade det stora karet emellan händerna, sprang till brunnen, och uppdrog det så fullt, att vattnet lekte öfver alla bräddar. Dertill tog han fram några sköna perlor, och stack sin mästare i handom, hvilket denne lät sig väl behaga. När nu kocken förnam pojkens ofantliga styrka, tordes han icke vidare neka till hans bön, utan sade: »gack i frid, men dröj icke länge borta!» Pojken sprang så hem efter svärdet, som vog sex lispund, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen fram emot hafvet.
När han kom till stället, hvarest konunga-dottern satt på sjö-stranden och grät, blef skräddaren öfvermåttan glad, der han krupit upp i gran-toppen. Men pojken lät icke märka sig, utan gick fram till prinsessan, helsade henne höfviskt, och sporde: »skön jungfru! hvi sitten J här så sorgsen och allena?» Konungadottern svarade: ’jag må väl vara sorgsen; min fader har varit i sjö-nöd och bortlofvat mig till ett styggt hafs-troll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ Pojken sade: »finnes då uti hela er faders rike ingen man och kämpe, som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’det sitter en manhaftig skräddare här i denna gran. Han har lofvat frälsa mig, såsom han frälsat min syster.’ Vid dessa ord vände heren sig om, och såg hvarest skräddaren satt högst i trädet. Då log pojken, och sade: »jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund, skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konunga-dottern vara en dristig begäran, men i sin stora nöd samtyckte hon att göra såsom han bad. Då talade heren till sin hund: »liten Trogen, sitt troget på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddare-svennen satt tyst i granen och såg deruppå. Men konunga-dottern drog en svart silkes-tråd ur sin kappa, och flätade den oförmärkt in i herens långa hår.
I detsamma begynte Trogen skälla, och der blef ett starkt gny och dönande uti sjön, så att böljorna vältrade högt upp på sanden. Nu framkom ur djupet ett ofantligt hafs-troll, som var styggt till åsyn och hade sex hufvuden. Trollets hund var så stor, som en tu års gammal oxe. Vidundret sporde: »hvar är prinsessan, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon finnes här, men du må väl gå så nära att vi få talas vid.’ Trollet sade: »kanske vill du, lille byting, kämpa med mig?» Heren genmälte: ’det är för den skull jag har kommit hit.’ Trollet tog till orda: »i går slog du ihjel min broder; i dag blifver jag din öfverman. Dock skola vi låta våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.