Arla om morgonen, innan dager var ljus, steg Vattu-sin upp, lockade sina djur, och sade att han ville gå på jagt. Han drog så bort till den förtrollade skogen, och ströfvade hela dagen omkring, utan att finna något villebråd. När det nu led emot qvällen, uppkom plötsligen ett tjockt mörker med frost och töcken, så att Vattu-sin icke kunde finna väg utur ödemarken. Han gick derföre upp på det höga berget, samlade torrt ris, och gjorde en stor eld, för att värma sig och sina djur. Bäst han nu satt vid eld-brasan, och lät tankarna fara hän till sin fosterbroder, förnam han utur skogen ett klagande läte: »Hu! hu! jag fryser!» Vattu-sin blickade omkring, för att få veta hvadan det hemska ropet kom; men han kunde i mörkret icke skönja något, ehuru hans djur fnyste och brummade, såsom hade de märkt någon stor fara. Efter en stund hördes rösten å nyo: »Hu! hu! jag fryser.» Vid det Vattu-sin nu spejade sig omkring, blef han varse en gammal käring, som skälfde af köld, och satt uppkrupen i trädet öfver honom. Den gamla käringen hade ett styggt utseende, och liknade mer ett troll än en menniska, hvadan ock Vattu-sin beslöt att väl vara på sin vakt mot henne.
Den unge konungen bad nu käringen komma ned ur trädet, så kunde hon värma sig vid elden. Men hexan ställde sig mycket rädd, och sade: »jag törs icke för dina arga hundar.» Vattu-sin genmälte, att djuren icke skulle göra henne någon skada; men käringen ville icke tro uppå hans ord. När de länge hade samtalat härom, sade qvinnan: »lägg dessa trenne halm-strån öfver dina djur, att jag må se och skönja om de äro dig lydiga.» Vattu-sin sade att han ville göra efter hennes begäran; men kastade halm-stråna på elden, hvarvid hördes mycket gny och sprakande. »Hvad är det som sprakar så?» frågade käringen uppe i trädet. ’Jag lade blott mera ris på elden,’ genmälte Vattu-sin. Då steg käringen hastigt ned, skiftade sin hamn, och vexte till ett stort och ledt troll. Hon sade: »din foster-broder dräpte min broder. Jag har hämnats min frände, och nu skall jag dräpa äfven dig.» Men Vattu-sin blef icke förfärad, utan drog sitt svärd, ropade sina djur, och så rusade de emot trollet, och ansatte det hårdt på alla sidor. När nu käringen märkte att hennes svek hade misslyckats, och att striden gick henne emot, räddes hon, och begynte tigga om sitt lif. Då sade Vattu-sin: »detta blifver mitt första vilkor, att du genast löser min foster-broders djur.» Käringen ville ogerna gå in härpå; men hon dristade icke neka. När nu Vattu-mans djur voro fria, sade Vattu-sin: »detta blifver mitt andra vilkor, att du genast återgifver lifvet åt min foster-broder, som du svek.» Trollpackan ville nödigare efterkomma denna begäran än den förra; men hon kunde icke slippa undan. När så Vattu-man genom käringens trolldom blifvit återkallad till lifvet, ropade Vattu-sin med väldig stämma: »fram våra djur! alla fram!» Då rusade alla djuren på en gång emot troll-qvinnan, och sleto henne i så många flingor, som linde-löfven ligga på marken om höste-tid. Genast skingrades töcknet, solen bröt fram på himmelen, och de begge foster-bröderna omfamnade hvarandra med stor glädje och huldhet.
Vattu-man och Vattu-sin återvände nu emot kungs-gården, och förtäljde under vägen hvad märkliga äfventyr de begge hade genomgått. Vattu-sin berättade, huru han af alla blifvit hållen att vara konungen sjelf, och skämtade tillika deröfver, att han hade sofvit hos den unga drottningen om natten. Vid detta tal blef Vattu-man mycket tyst och få-ordig; men när Vattu-sin förtäljde att han hade sofvit hos drottningen, rann sinnet till hos konungen, så att han i vredesmod drog sitt svärd, och stötte det i sin foster-broders lif. Vattu-man återvände nu bedröfvad till kungs-gården, och menade, att han efter den dagen aldrig mer skulle njuta någon glädje. Men Vattu-sins djur ville icke öfvergifva sin herre, utan lade sig omkring hans kropp, och slickade hans sår.
Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs, sporde den fagra drottningen, hvarföre hennes man var så få-ordig och sorgsen. Vattu-man svarade litet härtill. Drottningen återtog: »mycket har jag undrat öfver dig de sista dagarne; men mest undrar mig hvarföre du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Vid dessa ord kunde Vattu-man väl förstå, att hans fosterbroder var oskyldig. Han ångrade derföre sin gerning, steg hastigt upp, och gick till skogen hvarest Vattu-sin låg i sitt blod. Men de trogna djuren hade värmt sin herres kropp, så att han ännu var vid lif. Då hemtade Vattu-man vatten ur källan, tvättade och förband sin foster-broders sår, och vände icke åter, förr än Vattu-sin qvicknade vid, och kunde följa honom till kungs-gården.
När nu Vattu-man och Vattu-sin kommo fram, blef en stor undran ibland allt hof-folket; ty ingen kunde säga, hvilkendera var den rätta husbonden. Foster-bröderna trädde så inför den gamle konungen; men han visste icke, hvilken af dem var hans svär-son. De gingo derefter till den unga drottningen; men äfven hon stadnade i valet. Då steg Vattu-man fram, och berättade inför hela hofvet hvad underliga öden han och hans foster-broder hade genomgått, samt huru Vattu-sin för hans skull vågat sitt lif. Nu blef en stor glädje i konungens gård, och alla prisade foster-brödernas mandom och lycka. Konungen lät så tillaga ett präktigt gästabud, och undfick Vattu-sin med stor ära och hyllest. Men när foster-bröderna dväljts någon tid tillsammans, tog Vattu-sin ett kärligt farväl af den unge konungen, och återvände hem till sitt. Derefter lefde de lyckliga och nöjda, hvar uti sitt rike, och bistodo hvarandra med råd och dåd, både i fred och örlig. Och här lyktar sagan om de begge foster-bröderna, Vattu-man och Vattu-sin.
Anmärkningar.
1. En öfverlemning ifrån Östergöthland, kallad Den underbara Gäddan, utmärker sig genom många egendomliga drag. Den lyder såsom följer:
Det var en gång en fiskare, som bodde vid sjö-stranden. Han var mycket fattig, och blef med hvarje dag fattigare, emedan fisket ville föga löna sig. Hans hustru var illa tillfreds härmed, och bannade ofta sin man för hans ringa fiske-lycka; ty, såsom det plägar hända, »när nöden går in, går kärleken ut.» Men icke fick fiskaren mera fisk för det, och han tyckte sig ofta hafva ett uselt och jemmerfullt lif.
En dag for fiskaren i sin båt ut på sjön, för att vittja sina krokar, men efter vanligheten voro alla krokarne tomma. Då blef han mycket nedslagen, och visste icke rätt, om han skulle töras återvända till sin hustru. Just som han umgicks med dessa tankar, ryckte det häftigt till på refven, såsom hade der varit en mycket stor fisk. Nu blef mannen åter glad, och halade varligen in kroken, till dess han fick se en stor gädda i vattu-brynet. Vid han nu fattade sitt ljuster-jern, för att hugga fisken i ryggen, begynte gäddan bedja för sig, och sade: »skona mitt lif, så vill jag gifva dig hela båten full med fisk.» När mannen förnam detta, föll det honom sällsamt före; ty han hade aldrig hört någon fisk tala. Han lossade så kroken, och lät fisken löpa. Genast började gäddan simma omkring, och gjorde ett sådant buller i vattnet, att tusendetals fiskar, både stora och små, af skrämsel hoppade in i båten. Derefter blef det åter tyst, och mannen rodde allt hvad han förmådde, för att nå landet. Men allt som han rodde, hoppade fiskarne åter i sjön, och när han kom fram, var båten lika tom som förut. Fiskaren begaf sig nu emot hemmet, och förtäljde sitt äfventyr, men hans hustru blef mycket misslynt, och bannade honom för hans godhjertenhet.
Någon tid derefter gaf mannen sig åter ut på fiske, och det aflopp på samma sätt. Gäddan fastnade på kroken; men när fiskaren skulle hugga henne med ljustret, begynte hon lägga sina ord så fagert, att han icke hade sinne att döda henne. Han erhöll nu åter igen båten full med fisk, men det gick såsom tillförene, de hoppade tillbaka i sjön innan fiskaren nådde landet. Mannen vände derefter modfälld hem till sin hustru, och fick af henne åter uppbära många förebråelser för sin ringa fiske-lycka.