Nu satte fiskaren sig i sinnet, att om han ännu en gång fick gäddan fast, skulle ingenting i verlden kunna förmå honom att släppa henne. Han gaf sig derefter ut på sjön, och den stora fisken bet efter någon stund åter på kroken. Då blef mannen glad i hugen, och sade: »jag har två gånger skonat ditt lif; men i dag skall du icke slippa undan, ty jag vill icke för din skull höra min hustrus bittra ord.» Gäddan mälte: ’jag begär icke heller att du släpper mig; men om du vill lyda mitt råd, skall det bringa dig lycka. Du skall hugga min kropp i åtta delar; tvänne skall du gifva åt din hustru, tvänne skall du gräfva ned utanför din stuga, tvänne skall du kasta på elden; men de återstående två skall du lägga tillbaka i sjön. Vittja nu först dina krokar, att du må se, det fisk icke fattas dig.’ Fiskaren lofvade göra i allt såsom gäddan hade lärt honom. Han vittjade derefter sina krokar, och fick en ymnig fångst, så att hela båten var full. Men denna gången hoppade fiskarne icke tillbaka i sjön, icke heller fick mannen vid sin hemkomst höra bittra ord af sin hustru.
Fiskaren styckade nu den stora gäddan i åtta delar, och gjorde med dem alla, såsom han hade utlofvat. Men nu fick man se en sällsam ting; ty af de stycken, hvilka blifvit nedgräfda utanföre stugan, uppväxte tvänne fagra hästar; de delar, som lades på elden, blefvo till tvänne skinande svärd; och af dem, hvilka kastades uti sjön, uppstodo två modiga hundar. Men underligast var med de stycken hvilka fiskar-hustrun hade ätit, ty hon blef fruktsam, och födde efter nio månader tvänne fagra svenne-barn.
Det led så en rund tid bortåt. Fiskaren hade städse en god lycka i sina företag, och tvillingarne växte upp till hurtiga ungersvenner. När de nu kommit något till ålders, gick den äldste svennen till sin fader, och beddes orlof att draga ut i verlden och försöka sin lycka. Fiskaren samtyckte härtill, och delade sina håfvor emellan bröderna, så att hvardera fick ett svärd, en häst och en hund. Derefter skiljdes de åt. Men när tvillingarne skulle taga afsked ifrån hvarandra, sade den yngste: »Broder, huru skall jag förnimma tidningar ifrån dig, om det går dig väl i verlden?» Den äldre svarade: ’här gifver jag dig till hugkomst min knif och en bytta mjölk; mjölk-byttan skall du gräfva ned utanföre stugan, och må det vara dig ett tecken, att så länge mjölken är hvit, lefver jag; men om mjölken blir röd, då är jag visserligen i stor fara.’ Så samtaladt, skiljdes bröderna ifrån hvarandra. Den äldste red sina färde igenom många konunga-riken; men den yngre stadnade qvar hemma hos sin fader. —
I det följande af berättelsen omtalas, huru svennen kom till en stor stad, hvarest allt var uppfyldt med sorg, emedan ett gräsligt sjö-djur, som hade femtio hufvuden, låg derutanföre, och kräfde hvarje dag en jungfru till sin föda. Nu hade lotten fallit på konungens yngsta dotter, och hon ledsagades till stranden af trenne hofmän, hvilka lofvat frälsa hennes lif. Men hofmännen flydde, och fiskare-sonen bestod kampen emot sjö-djuret. Draken spydde eld ur alla sina femtio gap; men svennens häst sprutade vatten derpå, hunden bet hafs-djuret i halsen, och svennen sjelf gaf det bane-sår med sitt svärd. Han tog derefter alla drak-tungorna och red sina färde.
När striden var lyktad kommo hofmännen fram, och tvingade konunga-dottern göra ed, att de hade frälst henne. Derefter gingo de till kungsgården, och drogo lott, hvilkendera skulle ega den fagra prinsessan. Lotten föll på den äldste; men hans medtäflare manade honom till tvekamp, och dödade honom. De begge återstående kommo likaledes i strid; intill dess blott en enda var qvar. Då tillreddes ett stort gästabud, och brölloppet dracks med lust och gamman.
Midt under bröllops-glädjen inträdde fiskare-sonen, klädd i fager drägt, och med sitt goda svärd vid sidan. Han vände sig till brudgummen, och frågade huru draken såg ut. Hofmannen svarade: »hans utseende var såsom andra djurs.» Då uppdagade svennen deras falskhet, och tog fram de femtio drak-tungorna till ett tecken, det han och ingen annan varit den, som frälsat prinsessan. Konunga-dottern bekräftade hans utsaga, hvarefter hofmannen blef straffad, och fiskar-sonen vardt brudgum i hans ställe.
Gent mot kungs-gården, på andra sidan om en stor sjö, låg en gammal förfallen borg, som var full med trolldom. Den unga konungen kände en stark åtrå att besöka den gamla borgen, men hans gemål afrådde honom derifrån. Svennen stod likväl fast vid sitt beslut, och gaf sig på väg. När han nu kom till borgporten, framträdde emot honom en gammal, gammal man med sidt skägg och vördnadsvärdt utseende. Den gamle sporde hvem han var, och hvad han hade för ärende. Konungen svarade, att han var en främling, som kommit för att besöka den förtrollade borgen. Då blef gubben sorgsen, och sade: »jag har sett mången rask ungersvenn draga hit; men ingen har kommit igen.» Han gaf konungen tillika många goda råd, och varnade honom, att icke låta svika sig. Svennen lofvade i allt göra såsom gubben hade sagt, och så skiljdes de ifrån hvarandra.
Den unge konungen gick nu in i borgen, vandrade genom många öde rum, och kom slutligen uti en sal, hvarest bordet stod dukadt med allehanda rätter. Svennen satte sig ned och åt; ty han hade färdats en lång väg, utan att förtära något. Vid han nu satt till bords, fick han höra en jemrande stämma, som klagade utan uppehåll: »ack! jag är så hungrig, jag är så hungrig.» I detsamma begynte hunden skälla, dörren öppnades, och der trädde in en gammal qvinna af styggt utseende. Konungen ömkade sig öfver den gamla, och bjöd henne träda fram till bordet, att taga af maten; men hexan sade, att hon icke tordes för hunden. När nu konungen ytterligare bad henne, räckte käringen fram ett hår-strå, och sade, att han skulle lägga det öfver hundens hals, så kunde hon se om djuret var lydigt emot sin herre. Svennen gjorde som hon hade sagt; men strået växte till en stark fjetter, och hunden blef fastkedjad vid marken. Nu gick trollpackan dristeligen fram till bordet, tog af maten, och förvandlade genom sin trolldom den unga konungen till en sten.
Emedlertid förmärkte fiskare-sonen, som stadnat hemma hos sin fader, att knifven, som han alltid bar på sitt bröst, begynte bränna såsom eld. Straxt skyndade han till mjölk-byttan, som var nergräfd utanför stugan, och se! all mjölken var förvandlad till blod. Då förstod han, att hans vän måtte vara i stor nöd. Han sadlade derföre sin häst, band svärdet vid sidan, lockade sin hund, och begaf sig bort för att bistå sin foster-broder.
Svennen kom emot aftonen till kungs-gården, och blef der af alla hållen för att vara konungen sjelf. Om natten sof han hos den fagra drottningen, men lade förut ett blankt svärd på bädden, emellan sig och henne. Han erfor nu att hans vän hade dragit bort till det gamla tornet, och gjorde sig derföre redo, att genast om morgonen fara dit och söka honom.