2. På Tyska: — A. Se Bröderna Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o II, ss. 65-73, »Brüderchen und Schwesterchen» [öfvers. på Svenska i Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1837, ss. 81-89, »Broder och Syster»]. Jfr. s. bok, Th. III, ss. 21, 22. — B. Se anf. arb. Th. I, N:o 13, ss. 79-86, »Die drei Männlein im Walde» [öfvers. på Svenska i Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1838, ss. 96-103, »De tre små männerna i skogen», — samt serskildt såsom skillings-saga, »De tre små männerna i Skogen, eller den elaka Styfmodern», Stockholm 1824, o. fl.] — C. Se anf. bok Th. II, N:o 135, ss. 273-278, »Die weisse und schwarze Braut» (jfr. Th. III, ss. 227, 228).
3. På Böhmiska: — Se Gerle, Volksmärchen der Böhmen, Prag 1819, Th. II, N:o 5, »Die goldene Ente».
4. På Magyariska: — Se Mailath, Magyarische Sagen, Märchen und Erzählungen, 2:te Aufl. Stuttgart 1837, ss. 209-213, »Die Gaben».
5. På Italienska: — Se Basile, Il Pentamerone, IV, N:o 7, »Le doje pizzelle».
6. På Franska: — Se Mad. D’aulnoy, Contes des fées, Sagan »La Rosette» [öfvers. på Svenska i Lek-kamraten för 1842, ss. 96-115, »Prinsessan Rosetta»].
A. Den fagra Wall-pigan.
Ifrån N. Småland.
Det var en gång en konung, som hade en enda dotter. Hon var vän och blid, så att hon älskades af alla som sågo henne. Konungens gemål, drottningen, egde likaledes en enda dotter; men denna var stygg till utseende och elak till sinnesart, så att hon af ingen var väl omtalad. Häröfver bar drottningen en stor harm i sitt sinne, och unnade konunga-dottern intet godt. När nu konungen var död, blef drottningen mycket elak emot sin styfdotter, och satte henne till allehanda ringa sysslor. Men den stackars flickan klagade aldrig, utan var städse tålig och undergifven.
Det hände sig en dag, att drottningen skickade sin styfdotter upp på loftet, för att vakta säd. Medan hon nu satt och vaktade, kommo himmelens små foglar, och foro qvittrande omkring sädes-högen, såsom hade de velat begära några korn. Då gjordes det konunga-dottern ondt om de små djuren, och hon kastade till dem säd utur bingen. Hon sade: »stackare mina små foglar! J ären så hungriga. Här hafven J korn, plocken snällt, och äten eder mätta». När nu sparfvarne hade ätit, flögo de bort, satte sig på taket, och lade råd huru de skulle löna jungfrun för hennes goda hjerta. Då mälte den ena fogeln: »jag gifver henne, att hvarje gång hon trådar på marken skall der vexa röda rosor». Den andre sade: »jag gifver, att hon skall bli fagrare och fagrare för hvarje dag hon lefver». »Och jag», tillade den tredje, »vill gifva henne, att hvar gång hon ler skall en röd guld-ring komma ur hennes munn». Så taladt, flögo de sin kos; men allt gick i fullbordan såsom foglarne hade sagt, och ifrån den dagen var konunga-dottern ännu älskligare än tillförene, så att vänare vif icke stod att finna, sökte man ock i sju konunga-riken.