När drottningen förnam allt detta, blef hon ännu mera afundsam än tillförene, och öfverlade med sig sjelf huru hennes dotter skulle blifva lika fager som sin syster. I sådan afsigt sände hon prinsessan att likaledes vakta säd uppe i loftet. Flickan gick, ehuru hon bar stor harm, att man gifvit henne så ringa göromål. När hon nu vaktade som bäst, kommo himmelens foglar, och foro qvittrande omkring sädes-högen, såsom hade de velat begära några korn. Då rann sinnet till hos den elaka jungfrun; hon fattade sop-qvasten, jagade bort de små foglarne, och sade med vredesmod: »hvad viljen J här, J stygga foglar! icke kunnen J tänka, att en förnäm jungfru, såsom jag, skulle smutsa sina händer att gifva eder mat?» Sparfvarne flögo nu sin kos, satte sig på taket, och lade råd huru de skulle löna den elaka prinsessan för hennes hårda ord. Då sade den ena: »jag gifver henne, att hvarje gång hon trådar på marken skall der vexa tistel och törne.» Den andra sade: »jag gifver, att hon skall blifva ledare och ledare för hvarje dag hon lefver». »Och jag», tillade den tredje, »vill gifva henne, att hvarje gång hon skrattar skola tåssor och grodor hoppa ur hennes munn». Så ordadt, flögo de sin kos; men allt gick i fullbordan såsom sparfvarne hade sagt, och ifrån den dagen blef drottningens dotter ännu mycket ledare till åsyn, och styggare till sinnes-art, än hon tillförene hade varit.
Styfmodern och hennes elaka dotter kunde nu icke längre lida, att se den fagra konunga-dottern för sina ögon, utan satte henne att valla fä i skogen. Den stackars jungfrun fick så vanka omkring i marken, såsom andra vallpigor, och det tycktes henne ofta att hon led stor nöd och oförrätt. Men den elaka prinsessan stadnade hos sin mor på kungs-gården, och gladdes i sitt falska hjerta, att ingen fick se den väna konunga-dottern, eller förnimma om hennes skönhet.
Det hände sig en dag, att den fagra vallpigan, satt i skogen och stickade på en vante, medan hennes fä gick i bet. Då kommo några unger-svenner farande förbi. När de fingo se den väna mön, der hon satt och sömmade så trägen, blefvo de mycket betagna af hennes fägring, gingo fram, helsade höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här och stickar så fliteligen?» Konunga-dottren qvad:
»Napp, Napp, i vant’,
jag tänker få kungens son af Danemark.»
Vid detta tal blefvo svennerna förundrade, och bådo mön följa med till kungs-gården. Men jungfrun ville icke lyssna till deras tal, utan gaf dem röda guld-ringar, att de skulle lemna henne i frid. Svennerna drogo derefter sina färde, och kommo hem. Men de kunde icke tröttna att förtälja om den fagra vallpigan, som mött dem i skogen, och så blef mycket taladt öfver hela kungsgården om hennes vänlek och rikedom.
När allt detta kom för den unga konunga-sonen, fick han en häftig åtrå att se den fagra jungfrun, och förnimma om allt var sanning, såsom svennerna hade förtäljt. Han drog nu på jagt med sina hökar och hundar, och kom långt bort i skogen, till stället hvarest konunga-dottern satt och stickade på sin vante. Prinsen gick fram, helsade höfviskt, och sporde: »hvi sitten J här sköna jungfru, och sömmen så fliteligen?» Mön qvad:
»Napp, Napp, i vant’,
jag tänker få kungens son af Danemark.»