När konunga-sonen hörde detta, blef han underlig till mods, och frågade om icke vallpigan ville följa honom hem till hans gård. Då log prinsessan; i detsamma föll en röd guldring ut ur hennes munn, och vid hon reste sig för att gå, se, då runno röda rosor upp i hennes fot-spår. Nu vändes konunga-sonens hug till henne, så att han bekände hvem han var, och sporde om icke den unga mön ville blifva hans drottning. Prinsessan jakade härtill, och lät honom tillika förstå, att hon icke var ringare än han till ätt och härkomst. Derefter drogo de samman till kungs-gården, och konunga-dottern blef prinsens gemål. Men alla unnade henne godt, och konunga-sonen höll henne kär framför allt annat i verlden.
Vid dessa tidningar blef den elaka styfmodern ännu mera afundsam i sitt hjerta, och tänkte icke så mycket på någonting, som huru hon skulle kunna vålla sin styfdotters ofärd, och göra sin egen dotter till drottning i hennes ställe. Då hände sig att der blef ett stort krig, så att konunga-sonen måste fara bort; men drottningen var hafvande, och skulle falla i barn-säng. Nu passade styfmodern tillfälle, drog hän till kungs-gården, och visade sig mycket vänlig emot alla. Men när den unga drottningen blef sjuk, och ingen var hos henne, for styfmodern med svek, lade sin egen dotter i hennes ställe, och förbytte den rätta drottningen till en liten and, som låg och samm i elfven utanför kungs-gården.
Någon tid derefter var örliget till ända, och den unga konungen drog hem, full af längtan att återse sin fagra brud. När han nu kom i sof-stugan, och fann den leda styf-systern på bädden, blef han mycket sorgsen, och sporde hvi hans gemål blifvit så förändrad till utseende. Den svekfulla styfmodern var genast redo, och svarade: ’det kommer sig af hennes sjukdom, och går väl öfver’. Konungen sporde ytterligare: »fordom runno gull-ringar fram hvarje gång min drottning log, nu rinna tåssor och grodor; fordom växte röda rosor i hennes spår, nu växa tistel och törne: hvad månde vara orsak till allt detta?» Men den elaka drottningen lade snällt sina ord, och svarade: ’sådan hon är, blifver hon, och icke annorlunda, intill dess att konungen kan taga blod af en liten and, som simmar omkring i elfven’. Konungen sporde: »huru skall jag kunna få blod af den anden?» Styfmodern sade: ’jo, det skall tagas emellan ny och nedan’. Konungen gaf nu befallning, att man skulle fånga den lilla anden; men fogeln undkom alla snaror, huru de ock månde läggas.
Om Thorsdags-natten, medan alla lågo i sin sömn, märkte väktarena huru en hvit hamn, som i allo liknade drottningen, steg upp ur elfven och gick in i köket. Prinsessan hade egt en liten hund, som hon mycket älskade. Han kallades Nappe. När hon nu kom in i steger-huset, qvad hon:
»Nappe lille! min hund,
har nu någon mat att ge mig i qväll?»
’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden.
Konunga-dottern qvad:
»Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»
’Ja men, gör hon så, min fru!’ sade hunden.