Drottningen fortfor: »nu kommer jag här ännu en Thorsdags-qväll, och sedan aldrig mer». Derefter begynte hon bitterligen gråta, och återvände till elfven, hvarest hon förbyttes till en liten and, som lekte om uti vattnet. Men när männen förnummo allt detta, kom det dem underligt före, så att de gingo lönligen till sin herre, och förtäljde honom hvad de hade hört och sett. Då föll konungen i djupa tankar, och tillsade väktarena att sända honom bud, när skepnaden skulle visa sig för tredje gången.
Tredje Thorsdags-natten, sedan alla gått till hvila, steg konunga-dottern åter upp ur vattnet, och gick fram till kungsgården. När hon kommit in i steger-huset, såsom hennes sed var, talade hon till sin hund, och qvad:
»Nappe lille! min hund,
har du någon mat att ge mig i qväll?»
’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden. Konunga-dottern sporde åter:
»Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»
’Ja men, gör hon så, min fru!’ svarade hunden.
Då suckade drottningen tungt, och sade: »nu kommer jag här aldrig mer.» Derefter begynte hon bitterligen gråta, och gick ut för att vända tillbaka ned i elfven. Men konungen hade stått bakom dörren, och lyssnat till deras samtal. Vid nu skepnaden skulle gå sina färde, tog han sin silf-bodda knif och sårade hennes venstra lill-finger, så att der kom fram tre droppar blod. Då häfdes förtrollningen, drottningen vaknade såsom ur en svår dröm, och sade: »hå! hå! stod du der?» Derefter föll hon med glädje sin man om halsen, och han bar henne upp på högan loft till hennes jungfru-stuga.
Den unga konunga-dottern förtäljde nu sin gemål allt hvad henne hade vederfarits, och de gladde sig af hjertat att åter få ega hvarandra. Konungen gick så in till styfmodern, der hon satt vid sin dotters säng; men den falska drottningen hade barnet på sin arm, och låtsade vara mycket svag efter sin sjukdom. När nu konungen kom in, helsade han den gamla troll-qvinnan, och sporde: »om någon ville förgöra min sjuka drottning, och kasta henne i elfven, — säg mig, hvad vore han väl värd för lön?» Den elaka styfmodern tänkte icke att hennes svek var förrådt, utan svarade genast: »jo, den vore väl värd att läggas i en spik-tunna, och rullas utföre berget.» Då blef konungen vred, steg upp, och sade: »så har du nu dömt din egen dom, och det skall gå dig såsom du sjelf har sagt.» Trollpackan blef så lagd i en spik-tunna, och rullad utför berget, och hennes dotter, den falska drottningen, fick göra samma färd. Men konungen tog sin rätta drottning, och lefde med henne i frid och lycka. Sedan var jag inte med längre.