B. Lilla Rosa och Långa Leda.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en konung och en drottning, som hade en enda dotter. Hon kallades Lilla Rosa, och var både vän och vettig, så att hon hölls kär af alla som sågo henne. Men efter någon tid dog drottningen, och konungen fäste sig en annan gemål. Den nya drottningen egde likaledes en enda dotter, men denna var högmodig till sinnes-art och stygg till utseende, så att hon fick heta Långa Leda. De begge styf-systrarne växte nu upp tillsammans i konungens gård; men hvar man, som såg dem, märkte en stor åtskilnad dem emellan.
Drottningen och Långa Leda buro stor afund emot Lilla Rosa, och gjorde henne all den orätt de förmådde. Men konunga-dottern var alltid mild och undergifven, samt förrättade villigt sina sysslor, huru tunga de måtte vara. Häröfver förbittrades drottningen ännu mer, och så blef hon allt elakare och elakare, ju mer Lilla Rosa sökte vara henne till lags uti allting.
Det hände sig en dag, att drottningen och de begge prinsessorna gingo omkring och lustvandrade i trädgården, som låg invid konunga-salen. Då hörde de huru örtagårds-mästaren talade till sin svenn, och bad honom hemta en yxa, som blifvit glömd ibland träden. När drottningen förnam detta, sade hon att Lilla Rosa skulle gå efter yxan. Örtagårds-mästaren lade sig deremot, och menade, att så ringa göromål illa höfdes en konunga-dotter; men drottningen stod fast vid sitt ord, och så fick hon råda.
När nu Lilla Rosa kom uti lunden, såsom drottningen hade befallt, fick hon se hvarest yxan låg; men tre hvita dufvor hade satt sig att hvila på yx-skaftet. Då tog konunga-dottern bröd af sin dagvard, smulade det i handen, räckte åt de små dufvorna, och sade vänligt: »stackars mina små dufvor! nu fån J lof gå härifrån, för jag är tvungen att bära yxan till min styfmoder.» Dufvorna åto ur jungfruns hand, gingo villigt bort ifrån skaftet, och Lilla Rosa tog yxan, såsom henne var befaldt. Men hon hade icke hunnit långt, förrän dufvorna begynte samtala med hvarandra, och öfverlade hvad lön de skulle gifva den unga mön, som varit så huld emot dem. Den ena sade: »jag gifver, att hon skall vara dubbelt så fager som hon redan är.» Den andra sade: »jag gifver, att hennes hår skall blifva förvandladt i guld-hår». »Och jag», tillade den tredje, »gifver, att hvarje gång hon ler skall en röd guld-ring komma ur hennes munn». Så taladt, flögo dufvorna sin kos; men allt gick i fullbordan, såsom de hade sagt. När nu Lilla Rosa återkom till sin styfmoder, blefvo alla förundrade öfver hennes oförlikneliga fägring, öfver hennes fager-gula hår, och öfver de röda guld-ringarne som kommo fram när hon log. Men drottningen forskade noga huru allt hade tillgått, och ifrån den stunden bar hon ett ännu bittrare hat emot sin styf-dotter, än tillförene.
Den elaka styfmodern tänkte nu både dag och natt endast deruppå, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager, som Rosa Lilla var. Till den ändan lät hon hemligen kalla örtagårds-mästaren, och tillsade honom huru han skulle göra. Derefter gick hon med de begge prinsessorna att förlusta sig uti blomster-gården, såsom hennes sed var. När de nu gingo förbi örtagårds-mästaren, yttrade denne, att han hade glömt sin yxa ibland träden, och bad svennen gå att hemta den. Då sade drottningen, att Långa Leda skulle gå efter yxan. Örtagårds-mästaren lade sig deremot, såsom billigt var, och menade, att så ringa göromål föga höfdes en förnäm jungfru; men drottningen stod fast vid sitt ord, och så fick hon råda. När nu Långa Leda kom uti lunden, såsom drottningen hade befallt, fick hon se hvarest yxan låg; men tre fager-hvita dufvor hade satt sig att hvila på yxe-skaftet. Då kunde den elaka jungfrun icke tillbakahålla sitt onda sinne, utan kastade stenar på foglarne, bannade dem, och sade: »undan, J stygga foglar! Icke skolen J sitta här och smutsa yxe-skaftet, som jag skall fatta om med mina hvita händer?» Vid detta tilltal flögo dufvorna sin kos, och Långa Leda tog yxan, såsom henne var befaldt. Men hon hade icke kommit långt derifrån, så begynte dufvorna tala sins emellan, och öfverlägga hvad lön de skulle gifva den elaka jungfrun för hennes ondska. Då sade den ena: »jag gifver henne, att hon skall vara dubbelt så led som hon redan är.» Den andra mälte: »jag gifver, att hennes hår skall blifva såsom ett törne-ris». »Och jag», tillade den tredje, »gifver, att en padda skall hoppa ur hennes munn hvarje gång hon skrattar». Så taladt, flögo de tre dufvorna sin kos; men allt gick i fullbordan, såsom de hade sagt. När nu Långa Leda återkom till sin moder, förundrade sig alla öfver hennes vederstyggliga utseende, öfver hennes hår, som liknade en törnebuske, och öfver paddan, som kom utur hennes munn hvarje gång hon log. Men drottningen bar mycken sorg öfver denna stora olycka, och det säges, att hon och hennes dotter sällan logo efter den dagen.
Styfmodern kunde nu icke längre lida att se Lilla Rosa för sina ögon, utan traktade att förderfva och förgöra henne. I sådan afsigt lät hon hemligen kalla en skeppare, som skulle fara till fjerran land, och lofvade honom mycket gods, om han ville taga konunga-dottern om bord, och sänka henne i hafsens djup. Skepparen dårades af guldet, som eljest vållar så mycket ondt här i verlden, och bortförde lilla Rosa om natten, såsom hennes styfmoder hade begärt. Men när fartyget lagt ut till sjös, och kommit långt bort på villande haf, uppvexte en häftig storm, så att skeppet förgicks med gods och folk, utom allenast Lilla Rosa. Hon fördes af böljorna, intill dess hon kom på en grön ö, fjerran i hafvet. Här dväljdes hon en rund tid bortåt, utan att höra eller se någon menniska; hennes föda bestod af vilda bär och rötter, som växte i skogen.
En dag, när Lilla Rosa vandrade omkring på sjö-stranden, hittade hon hufvudet och benen efter en hjort-kalf, som blifvit söndersliten af vilda djur. Såsom nu köttet var friskt, tog konunga-dottern benranglet och satte det på en stång, att de små foglarne skulle bättre skönja det, och komma att få sig föda. Derefter lade hon sig på marken, och sof en liten blund. Men hon hade icke sofvit länge, förr än hon väcktes af en ljuflig sång, som var mycket skönare än någon man rätt kan fatta. Lilla Rosa lyssnade till den fagra sången, och menade att hon drömde, ty någonting så ljufligt hade hon aldrig sport eller förnummit. Vid hon nu såg sig omkring, märkte hon att benranglet, som blifvit uppsatt till föda åt himmelens små foglar, var förvandladt till en grönskande lind, och kalf-hufvudet hade blifvit till en liten näktergal, som satt öfverst i lindens krona. Men hvart endaste litet linde-löf klingade på ett sällsamt vis, så att tonerna gåfvo ett underbart samljud; och den lilla näktergalen satt derinom och slog sina slag så skönt, att hvem som hört det, skulle förvisso tänkt, att han var i himmelen.
Efter den dagen, tycktes det konunga-dottern icke så tungt att dväljas ensam på den gröna ön; ty när hon blef sorgsen, behöfde hon allenast gå till den spelande linden, och hennes hjerta blef åter gladt. Likväl kunde hon icke alldeles glömma sitt hem, utan satte sig ofta vid stranden, och blickade med stor längtan utåt hafvet, hvars böljor vandra fria land och land emellan.