En dag, när Lilla Rosa satt på sjö-stranden såsom hennes sed var, fick hon se en fager snäcka, som seglade fram öfver hafvet. Uppå skeppet voro många raska svenner, och deras höfding var en båld konunga-son. När nu fartyget kom under ön, och skepps-männen fingo höra den ljufliga sången som klingade öfver vattnet, tänkte de, att detta månde vara ett förtrolladt land, och ville genast lägga ut till sjös igen. Men deras höfding sade, att de icke skulle fara bort, innan han fått veta hvadan den underbara sången kom, och så läto de honom råda. När nu konunga-sonen kom i land, och fick höra lindens spel och näktergalens sång, blef han underlig till mods, och tycktes honom, att han aldrig hade förnummit någonting så skönt och ljufligt. Men ännu sällsammare föreföll det honom när han kommit fram, ty under den grönskande linden satt en mö, hvars hår glänste såsom guld, och hvars anlete var ljust som den hvitaste snö. Konunga-sonen helsade den fagra jungfrun, och sporde om hon rådde öfver ön. Rosa Lilla jakade härtill. Konunga-sonen sporde åter om hon var en sjö-jungfru eller en vanlig menniska. Då förtäljde mön hvad äfventyr hon hade genomgått, och huru hon af en storm blifvit kastad till den ensliga ön; tillika berättade hon om sin ätt och härkomst. Då blef konunga-sonen glad i hugen, och kunde icke fyllest prisa den unga möns vänlek och fägring. De samtalade nu länge med hvarandra, och deras samspråk lyktades så, att konunga-sonen frågade om Lilla Rosa ville följa honom hem och blifva hans drottning, hvartill hon gaf sitt ja och samtycke. Derefter seglade de bort ifrån ön, och kommo till konunga-sonens rike. Men Lilla Rosa tog den grönskande linden med sig, och satte den vid kungs-gården. Och linde-löfven spelade, och näktergalen sjöng, så att hela nejden hade sin lust och glädje deraf.

När Lilla Rosa hade varit gift någon tid, föll hon i barnsäng, och födde ett svenne-barn. Då tänkte hon på sin gamle fader, och skickade honom bud om allt hvad henne hade vederfarits; men hon ville icke låta någon veta, att drottningen varit skulden till hennes sorger. Vid dessa tidningar blef konungen mycket glad, och med honom hans män, ty alla höllo Lilla Rosa kär. Men drottningen och Långa Leda buro en stor harm att Rosa ännu var vid lif, och gingo så till råds med hvarandra, huru de skulle vålla konunga-dotterns ofärd.

Den falska styfmodern lagade sig derefter i ordning, och sade att hon ville fara bort och helsa på Lilla Rosa. När hon kom fram, blef hon emottagen på det aldra bästa; ty konunga-dottern ville icke minnas allt det onda hennes styfmoder hade kommit å bane; men drottningen sjelf ställde sig mycket vänlig, och talade många fagra ord. En afton sade styfmodern till Lilla Rosa, att hon ville gifva henne en föräring till minne af deras frändskap och kärlek. Styfdottern tänkte icke uppå något svek, utan tackade för gåfvan. Då tog drottningen fram en silke-sömmad serk, som var stickad med guld i hvarendaste fåll. Men den fagra serken var argt förtrollad, så att när Lilla Rosa drog den uppå, blef hon plötsligen omskapad till en gås, som for ut genom vind-ögat och kastade sig i hafvet. Men som konunga-dottern egde ett fager-gult hår, så fick gåsen gyllene fjädrar. I samma stund upphörde linden att spela, näktergalen tystnade med sin sång, och hela kungs-gården uppfylldes med sorg och bedröfvelse. Mest af alla sörjde Rosa Lillas gemål, den unge konungen, och han ville icke låta hugsvala sig.

Om nätterna, när månen sken, och konungens fiskare voro ute på hafvet att vittja sina nät, blefvo de varse en fager gås med gyllene fjädrar, som låg och gungade på böljorna. Häröfver undrade de storligen, och det tycktes dem vara ett märkligt järtecken. Men en natt samm den fagra gåsen fram till fiskarens båt, och begynte samtala med honom. Gåsen helsade, och sporde:

»God qväll, fiskare! Huru står det till der hemma på kungsgården? —

Spelar min lind?

Sjunger min näktergal?

Gråter min lille son?

Gör min herre sig någonsin glad?»

När fiskaren hörde detta och igenkände drottningens röst, blef han underlig till mods, och svarade: