’Der hemma på kungsgården står illa till: —
Din lind spelar inte.
Din näktergal sjunger inte.
Din son gråter både natt och dag.
Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’
Då suckade den fagra gåsen, och tycktes vara mycket bedröfvad. Hon qvad:
»Stackare jag!
som nu på blåa böljor far,
och aldrig mer kan bli det jag varit har. —
God natt, fiskare! — Jag kommer här två gånger till, och sedan aldrig mer.»